"Daybreak" (säsong 1)

Det är inte helt lätt att placera in "Daybreak" i en viss genre eftersom det är en serie som praktiskt taget är allt och ingenting på en och samma gång. En romantisk komedi, med postapokalyptisk zombie-action, ett YA-drama om hur det är att växa upp både innan och under apokalypsen samt en samling popkulturella referenser, framför allt till "Mad Max: Fury Road".

Oftast är det ganska underhållande, men något säger mig att seriens främsta målgrupp, som ändå verkar vara ungdomar, kommer att se det som en "cringe-fest" av hur stereotypiskt ungdomarna i serien är skrivna. Känslan är mer som att en 45-åring minns tillbaka till sina egna tonår, men använder dagens ungdomars slang.

I grund och botten handlar Daybreak om hur ett gäng kemiska atombomber slår ut världens vuxna befolkning och lämnar ungdomarna ensamma kvar. De vuxna som inte dog har förvandlats till någon slags zombieliknande skapelse som älskar människokött och enbart är kapabla att yttra sin sista tanke innan bomberna slog ned.

Ungdomarna delar givetvis upp sig i olika gäng, vilket faktiskt görs på ganska roliga sätt. Nörd-gänget klär sig exempelvis alla som Steve Jobs. Men i fokus för vår historia är "Just-Josh" (det finns många olika Josh), som skiljdes åt från sitt livs kärlek när bomberna föll och nu gör allt för att hitta henne igen.

Genom tillbakablickar lär vi också känna alla karaktärer som de var innan världen gick under, vilket är när vi även får spendera en hel del tid med Sam Dean och skolans rektor, spelad av ingen mindre än Matthew Broderick. Rektorns, en av de två vuxna rollerna (den andra är en biologilärare), story är en av seriens roligaste att följa och lyckligtvis får Broderick mycket att göra under den första säsongen.

Det finns egentligen ingenting som är "fel" med den första säsongen av Daybreak, men det mesta känns igen från andra serier och filmer man sett genom åren. Säsongen är oftast underhållande, men sällan bättre än bra, vilket gör det enkelt att motivera en trea av fem i betyg.