Damsel (2024) – ”En trött axelryckning”

I dag den 8:e mars är det internationella kvinnodagen och dagen till ära har Netflix släppt girl power-rullen Damsel, en berättelse om en ung mö som luras till att gifta sig med en prins bara för att bokstavligen kastas bort som en offergåva åt en stor drake.

Kommer hon att klara sig levande ur den flygande jättereptilens klor?

Låga förväntningar på intressant koncept

Bortsett från ett intressant koncept utifrån ett spännande perspektiv så var mina förväntningar på Damsel tillsammans med Millie Bobby Brown längst ner i sopnedkastet. Framförallt då Millie knappast är född för att stå i rampljuset eftersom hennes mediokra skådespelande ständigt gör sig påmint utanför Stranger Things.

Likt de horribla Fanning-systrarna som har haft en kamera i ansiktet sedan barnsben så bevisar hela högen att mångårig erfarenhet inte alltid är en garanterad kvalitetsstämpel på att man har något att tillföra till nöjesindustrin.

Däremot kan jag inte låta bli att tycka lite synd om henne. Inte för att Millie är på väg att konsumeras som en liten syltlök, utan för hur filmskaparna har valt att porträttera hennes karaktär. Den unga mön i nöd är nämligen inte alls särskilt ”nödig”. Hennes karaktär, Elodie, är så fruktansvärt stark och fiffig i sin kamp för sitt liv att det överröstar Millies brist på talang.

Att släppa en film om en fullkomligt avhumaniserad Mary Sue-karaktär utan en enda partikel av nyans på internationella kvinnodagen känns som den allra vidrigaste formen av Hollywood-feminism, som snarare häftigt rycker kvinnors progression bakåt, flera steg.

Som infektionen i såret är det så klart en man som faktiskt är den karaktären som tilltalar mig mest. Då talar jag inte för mina kuttrande kvinnohormoner, utan för att han faktiskt är den som har mest att tillföra till historieberättandet. Även om Henry (Nick Robinson), avskummet till prins, vid första anblick inte är mer än en tölp så står det ändå tydligt att han brottas med sitt samvete över att ha ”yeetat” sin fagra fru mot en säker död. Det gör honom bra mycket mer tredimensionell än kopieringspappret, äkta makan Elodie (Millie Bobby Brown). Men det ska tilläggas att det är den högsta nivån på en ribba som redan är väldigt lågt satt.

"En stor walk-in closet av drömmar"

Vad som räddar filmen från att få en butter etta i betyg är mycket av filmens design. Kostymen är en stor walk-in closet av drömmar med vackra klänningar och gyllene accessoarer. Varje stygn känns som ett strategidrag och varje färg har en egen historia att berätta. Om det är något fantasy-filmer överlag vinner på så är det just kostymdesignen och Damsel kan koras som en av riddarna med hedersplats vid det runda bordet.

Till och med drakens heta lågor är genidrag då dessa inte är den sedvanliga flammande elden vi är vana vid att se. När hennes käftar särar på sig, redo att snabbfritera unga fröknar, spyr hon istället ut flytande lava! Det höjer svårighetsgraden för den markbundna Elodie och spänningen för oss som följer hennes öde.

Tyvärr blir helheten, dagen till ”ära”, inget flexande av våra biceps med ett hurrande ”we can do it!” utan mer av en trött axelryckning följt av ett ”we did a thing, I guess” i form av en mycket vek tvåa med svag puls.