Cracow Monsters (säsong 1, avsnitt 1-4)
Om Lars von Trier hade regisserat "Buffy the Vampire Slayer"
För den som är trött på humoristiska, översnygga Netflixserier väntar "Cracow Monsters" i ett hål av gyttja och depression. Det är bara att hoppa i!
"Cracow Monsters" kan beskrivas med tre ord: rått, mörkt och blött. Nutidens serier är i regel stiliserade, skickligt filmade och badar i en harmoni av genomtänkta färger och ljussättningar. På andra sidan det spektrumet finner vi denna serie från Netflix där karaktärerna ständigt ser ut som om de har krälat upp ur en blöt grav någonstans i Polens skogar. Och det är förtrollande.
Alex är en universitetsstudent som bär på ett mörkt förflutet. Av ödets nyck går hon med i en grupp udda individer ledda av en minst lika märklig professor som spenderar dagar och nätter med att utforska och jaga övernaturliga väsen. Låter det bekant? Ringer det en Buffy-klocka någonstans?
Handlingen må påminna om 90% av de övernaturliga tonårsserierna där ute men låt inte det lura dig. Det är på gott och ont som grundhandlingen spårar iväg till lösa sidospår och tunt gestaltade sekvenser som tycks ta bort snarare än addera till seriens genomgående svävande och mörka tema. Förvisso är det trevligt att en serie vågar vara mystisk och inte skriva tittaren på näsan men här hade manuset vunnit på att vara lite mer handfast. Knappt hinner man smälta ett skandalöst äckligt monsters introduktion innan det pulvriseras och man undrar om den hade någonting med historien att göra.
Det första avsnittet är onekligen en skrovlig tröskel full med flisor man måste pallra sig över för att komma till godbitarna. Huvudkaraktären Alex (Barbara Liberek) är ett tunt skal som försöker imitera en stark hjältinna utan känslor, sådär lagom tuff och sexig och självklart med ett hemsökt förflutet. Det är en mall som man lätt accepterar och som har blivit allt svårare att gestalta unikt eftersom den återproduceras i media som pesten, och är minst lika frustrerande. Vanligtvis brukar bristfälliga protagonister vägas upp med färgstarka sidokaraktärer eller en stark antagonist men även där brister det. Det finns ingen karaktär som är särskilt intressant och definitivt inte sympatisk. Så varför fortsätta titta?
För att på någon vänster är jag ändå fångad.
Det ligger något oöverkomligt nostalgiskt över "Cracow Monsters". Det är Creep School (2004) för emoungarna som växte upp, det är Teen Wolf (2011) fast otroligt mycket mer makabert och smutsigt. Framförallt kan jag inte se de här blöta, glädjelösa ungdomarna och monstren som är tagna direkt ur en medeltida bondes feberdröm och inte undra om Lars von Trier är seriens vakande skyddsängel. Hans brutalt ärliga och råa mörker ligger över karaktärerna och atmosfären som ett tjockt, loppätet täcke. Regissörerna Kasia Adamik och Olga Chajdas har verkligen lyckats med att gräva fram de lortigaste och obehagligaste myterna i Östeuropas register och målat upp dem på skärmen på förtrollande och nervkittlande vis.
Det är också detta smuts och totala likgiltighet mot skönhetsstandard som gör Cracow Monsters så annorlunda från andra serier i samma genre. Den försöker inte vara bäst eller mest avancerad. Den berättar om slaviska myter och legender på ett mörkt och snudd på realistiskt sätt vilket gör den annars tunna handlingen så fängslande.
Redo att hoppa ner i mardrömshålet? "Cracow Monsters" finns nu på Netflix.
Mer läsning: