Camilla Läckbergs kriminalserie ”Glaskupan” är överraskande bra och spännande
”Glaskupan” börjar tveksamt men höjer sig rejält
Camilla Läckbergs Netflix-serie är här. ”Glaskupan” inleder knackigt – och behöver lite tid för att sätta sig – men utvecklas då till något oväntat spännande och minnesvärt.
Camilla Läckberg har hunnit fylla femtio, men det verkar inte hindra henne från att vara produktiv som aldrig förr. Förutom dubbla såpor för Viaplay och en outsinlig bokproduktion har hon nu också fått göra sin allra första Netflix-serie: kriminalrysaren Glaskupan där hon står som skapare.
I den nya serien följer vi Lejla (Léonie Vincent), en tystlåten och ständigt scannande kriminolog tillika beteendevetare som bär på ett stort trauma. Som barn kidnappades hon och hölls fångatagen i en glaskub – ett brott vars förövare aldrig togs tillfånga. När hon i vuxen ålder återvänder till sin barndomsby i Sverige för att närvara vid en begravning tar hennes resa en oväntad vändning – hennes vän hittas död i badkaret och dottern Alicia har försvunnit. Snart uppdagas det att hon går igenom samma upplevelser som Lejla en gång gjorde.
Omskakad i grunden, måste Lejla nu konfrontera sina demoner och hjälpa polisen att snabbt rädda Alicia innan den mystiska gärningsmannen plågar henne bortom räddning.
LÄS OCKSÅ: Mörka hemligheter i Netflix nya thriller-miniserie om mystisk mördare
”Börjar som en ny ‘Blindspår’, men hämtar sig snabbt”
Vid första anblick är det här inget för mig, jag har aldrig varit en “krim-tjej” och inte heller rysare ligger mig varmt om hjärtat - en riktigt dålig kombination för någon som fått i uppdrag att recensera Glaskupan. Jag måste erkänna att jag ser första avsnittet med en viss känsla av “jag visste att det skulle vara såhär”. Dialogen är väldigt… förklarande. Replikerna känns helt enkelt inte naturliga. Med usla Blindspår färsk i minnet kände jag mig då säker på att även det här skulle bli en tuff serie att ta sig igenom. Men det är som att så fort premissen har satt sig – vilket den lyckligtvis gör relativt snabbt – tar det en vändning till något förvånansvärt mycket bättre, och innan jag vet ordet av det är jag helt fast.
Det som skulle vara ett snabbt avsnitt innan läggdags blev en binge till långt in på småtimmarna. Dialogen som i början kändes krystad är nu med hjälp av de briljanta skådespelarna helt naturlig, inte minst genom Léonie Vincents knivskarpa insats, och jag glömmer nästan att det jag ser inte är på riktigt. Speciellt roligt är det att se Johan Rheborg i en för mig helt ny typ av roll, som byns nytillsatte chefspolis. Och så bra han gör det.
”Det verkar som om Camilla Läckberg har vänt mig”
Konceptet att en kriminalare utspelar sig i en liten by med ett begränsat antal invånare är ju ett beprövat koncept och inte heller denna gång sviker det. Speciellt kul är det att se små “vanliga” svenska samhällen representerade på en så stor plattform som Netflix. All ära åt vackra Fjällbacka, men det är så kul att få se den del av Sverige som så sällan visas i rutan, det vill säga det norra gruvsamhället.
Med väl genomarbetade karaktärer och "sidestories" som vävs in perfekt i den huvudsakliga handlingen, målas en värld upp där man själv får känna sig som detektiven. Glaskupan ger oss hela tiden precis tillräckligt med information för att vi ska klura över vem förövaren är, utan att tappa intresse. När avslöjandet till slut kommer har jag hunnit misstänka i stort sett varenda karaktär.
På det hela taget är det här en serie som jag verkligen rekommenderar att man ger en chans, även om du, som jag, inte trodde att du var en krim-person. Det verkar som om Camilla Läckberg har vänt mig, och kanske lyckas hon med ”Glaskupan” vända många fler.
”Glaskupan” har premiär på Netflix den 15 april.