Brother (Mon Frére, 2019)

Teddy, en tonårskille med ett dolt och mörkt förflutet, blir av händelse skickad till sluten ungdomsvård. Snart får han veta att han i sex månader ska tillbringa sitt liv tillsammans med ett dussintal andra ungdomar, alla med våldsamma och struliga bakgrunder. Teddy måste nu anpassa sig till dess rådande klimat – en hård och isolerad värld som både är främmande och farlig.

Det är någonting med dessa historier som verkligen påverkar mig, berättelser om ungdomar som hamnat på fel bana i livet. Och Brother är inget undantag. Bakom ungdomsvårdens slutna väggar får vi se hur ett intressant, men otäckt, maktspel utbreder sig, både internt mellan ungdomarna och mot de vuxna. Och det är här som filmen uppnår sin fulla potential och faktiskt blir riktigt bra. Mycket tack vare trovärdiga skådespelarinsatser från samtliga ungdomar och ett välskrivet manus.

Vissa personlighetsdrag lämnas oförklarade.

Men när vi börjar ta del av fler detaljer kring Teddys bakgrund, och den egentliga anledningen till brottsdomen, blir det aldrig fullt tillräckligt. Det finns vissa personlighetsdrag som fortsatt känns oförklarade när filmens eftertexter börjar rulla, vilket mynnar ut i en tom känsla. Jag hade gärna sett fler förklarande händelser vid sidan av kärnan till problemet, som här får allt fokus, för att bättre förstå honom som person.

Troligtvis är en del av historiens lidande ett resultat av den relativt korta spellängd, som normalt sett är en uppfriskande faktor då filmer numera ofta är för långa. Paradoxalt nog känns den samtidigt lite för utdragen. Sannolikt beror det på att filmens tredje akt inte lyckas bibehålla samma klass som de inledande två. Avslutningen kommer alltför plötsligt, och jag lämnas med en känsla av att något saknas.

Rickard Karlsson

För mer läsning, se vår lista över årets bästa filmer!