Bronx (2020)
Väldigt mycket korruption och väldigt lite Jean Reno.
Korrupta poliser och gängkriminalitet kanske låter som ett urvattnat koncept, och det är det även i ”Bronx”. Men trots att filmen har många trötta klichéer är det i en lite annorlunda tappning.
”Bronx” utspelar sig i den franska staden Marseille och kretsar kring polisen Vronskij och hans kollegor. De använder sig av en mängd tvivelaktiga metoder i sitt arbete mot ”den undre världen” vilket resulterar i en mängd hemskheter, för vem kan man egentligen lita på?
Filmen öppnar med att Vronskij förflyttar en gammal gängledare från ett fängelse till ett annat. Gängledaren börjar direkt citera Tolstoj, eftersom Vronskij delar namn med en av karaktärerna i Anna Karenina, och här förstår man vilken typ av film man tittar på. Citaten fortsätter under filmens gång och det refereras vilt till både Bibeln och Don Quijote. Och vad är egentligen grejen med kriminella gängledare och klassisk litteratur? När har de ens tiden till att läsa? Mellan skjutningar och dödshot? Men kanske främst, HUR kommer de ihåg alla citat?
"Bronx" är en hårdkokt film med en många gånger onödigt krånglig handling. Det ständiga uppradandet av karaktärer och deras handlingar får en att ibland tänka på annat, som i stycket här ovanför till exempel. Karaktärerna skärper inte heller intresset. Hårfagra män med vapen och kvinnor som inte säger särskilt mycket eller skriker på hjälp. Det är dock lätt att sympatisera med filmens huvudkaraktär Vronskij, trots alla dumheter han håller på med.
Filmen har trots sina klichéer ändå en ganska intressant premiss om polisen och maffian som två sidor av samma mynt, och den väcker faktiskt många hemska tankar kring att inte kunna lita på polisen och hur långt man kan gå för sina nära och kära. En lite annorlunda tappning på en annars ganska urvattnad genre. Just det, filmens stora dragarnamn, Jean Reno, ser vi inte särskilt mycket av.
För fler recensioner --> Scrolla vidare! Spana också in vår intervju med Jean Reno!