Recension: Black Mirror (säsong 7) – smart, mörkt och förutsägbart

Efter nästan två år är Netflix Black Mirror tillbaka med en ny säsong av dystopiska berättelser. Manusförfattaren och skaparen Charlie Brooker fortsätter att utforska teknikens mörkare sidor – från företagens makt, till vår egen självbild i den digitala eran.

Säsong 7 är mer varierad i ton och form än tidigare, men också ojämn. Den försöker både säga mycket och underhålla – men lyckas inte alltid fullt ut.

Avsnitt 1: ”Common People”

En vass samhällssatir – men inte tillräckligt överraskande.

Mike (Chris O’Dowd) och Amanda (Rashida Jones) är ett vanligt gift par. De är underbetalda, kämpar för att bli gravida och lever ett liv där varje val styrs av deras ekonomi. Men deras tillvaro vänds upp och ner när Amanda får en hjärntumör – och det visar sig att den inte går att behandla med vanlig sjukvård. Räddningen blir ”Rivermind”, ett techbolag som erbjuder en lösning: de tar bort den sjuka hjärnvävnaden och ersätter den med syntetisk, AI-kontrollerad substans.

Mot en månadsavgift, förstås.

En prenumeration på liv

Amanda återvänder från sjukhuset, blek men leende. Det är rörande, men med en obehaglig underton. Snart inser de att räddningen inte är slutet – utan början på ett liv där varje funktion i Amandas hjärna är kopplad till ett abonnemang. Premiumplanen ger fri tankeförmåga och normal sömn. Basplanen – inte lika mycket.

Snart börjar Amanda uppleva ofrivilliga reklampauser när hon pratar, vilket leder upp till roliga scener eftersom reklamen är anpassad till vad hon hör och ser. Hon zonar ut i timmar under systemuppdateringar och får allt svårare att behålla sin personlighet. Det är både skrämmande och smart berättat, ungefär som när man laddar ner en gratisapp, men sen måste betala extra för att slippa begränsningar – fast här handlar det om att överleva.

Tillfredsställande regi och briljanta skådespelarinsatser

Regin är tillfredsställande men inget häpnadsväckande. Genom subtil ljussättning och nedtonad design känns allt väldigt nära verkligheten. Rashida Jones är briljant i sin roll – hon lyckas balansera mänsklig ömhet med en sakta framväxande oro när hennes medvetande börjar förändras. Chris O’Dowd skildrar Mike med en sorgsen ömhet, som både älskar och gradvis börjar frukta sin fru.

Men mitt i styrkorna känner jag att avsnittet börjar tappa tempo. En sekvens där Mike tvingas tigga pengar i ett livestream-event för att ha råd med en uppgradering känns onödigt övertydlig – som att Black Mirror vill göra ännu en kommentar om vår virala samtid, fast den redan sagt det viktigaste.

Avsnitt 6: ”USS Callister: Into Infinity”

En uppföljare som underhåller – men förlorar lite av originalets tyngd

Uppföljaren till säsong 4:s USS Callister plockar upp tråden där det förra slutade. Robert Daly (Jesse Plemons), spelutvecklaren som skapade sin egen sadistiska Star Trek-liknande värld i VR-spelet Infinity, är död. Kvar finns hans digitala fångar – kloner av hans kollegor – som nu lever vidare i ett öppet onlinespel där 30 miljoner spelare har tillgång till samma universum.

Ett nytt hot i ett oändligt spel

Avsnittet startar med ett högt tempo. Digitala Nanette (Cristin Milioti) och besättningen försöker undvika spelare som jagar dem som glitchar. Samtidigt får vi följa riktiga Nanette i den verkliga världen, som börjar misstänka att Daly kanske inte var den enda med tillgång till klockfunktionen.

Tematiskt rör sig avsnittet mellan övervakning, digitalt slaveri och spelvärldens brist på konsekvenser. Här finns något intressant: vad händer med våra dataavtryck när vi lämnar dem bakom oss? Vad räknas som ett liv i en digital värld?

Mer ”Hollywood” än filosofi

Visuellt är avsnittet imponerande. Spelets värld är både färgstark och actionfylld – men berättelsen känns mer som en sci-fi-thriller än klassisk Black Mirror. Det är underhållande, ja, men också lite förutsägbart. Originalavsnittet balanserade sadism och frihetssökande med fin finess – här blir det mer ”Hollywood”.

Cristin Milioti levererar dock en stark dubbelroll som både verklig och digital. Jesse Plemons gör ett kort återbesök som Daly – vilket påminner om hans närvaro och hot även efter döden. Men när avsnittet försöker knyta ihop alla trådar mot slutet, känns det lite för enkelt.

Intressant, men saknar djup

Säsong 7 av ”Black Mirror” visar att serien fortfarande har intressanta teman – särskilt i sin skildring av teknikens inverkan på det mänskliga psyket och samhället. Common People levererar en träffsäker satir om hur vi i dag lever på prenumerationer – där till och med livet kan bli något du måste betala för varje månad. Samtidigt levererar USS Callister: Into Infinity en imponerande visuell upplevelse, men lyckas inte riktigt nå samma djupa känslomässiga eller tematiska nivå.

Den sjunde säsongen av ”Black Mirror” finns nu att streama på Netflix.