Black Mirror - Säsong 4 (2017)

1. Arkangel

Regi: Jodie Foster

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Rosemarie DeWitt, Brenna Harding, Owen Teague m.fl.

Avsnittlängd: 52 min

Den fjärde säsongens första avsnitt är regisserat av ingen mindre än Jodie Foster och utspelar sig i USA i en närliggande framtid. Vi får följa en mor och dotter under dotterns uppväxt, som präglas av närvaron av ett slags sofistikerat övervakningssystem där modern kan följa sin dotters varje steg. Systemet har även ett par extra funktioner som får begreppet ”överbeskyddande” att inte riktigt räcka till.

Jodie Fosters bidrag till Black Mirror är en godkänd men ganska blek start på den fjärde säsongen. Avsnittet bygger på en relativt enkel story som fungerar ok, men saknar det där lilla extra som jag vant mig vid i föregående säsongerna av serien. Dessutom tycker jag skådespelarinsatserna vacklar på sina håll vilket sänker helhetsintrycket ytterligare. En ganska blek start som sagt, men nu kan det väl bara gå uppåt här ifrån?

2. USS Callister

Regi: Toby Haynes

Manus: William Bridges & Charlie Brooker

Medverkande: Jesse Plemons, Cristin Milioti, Jimmi Simpson m.fl.

Avsnittlängd: 1 tim, 16 min

I ett långfilmslångt avsnitt får vi möta Robert Daly, kapten på rymdskeppet USS Callister där han styr sin besättning med järnhand. Låter det lite väl enkelt för ett Black Mirror-avsnitt? Naturligtvis är det mycket mer komplicerat än så, men det lämnar jag till er som tittare att själva upptäcka eftersom USS Callister är ett av denna säsongens mest spoilerkänsliga avsnitt.

Nu börjar det likna något. USS Callister är ett roligt, välskrivet och tänkvärt avsnitt där moraliska frågor tas upp på ett lekfullt sätt. Jesse Plemons är alltid lika bra och här backas han även upp av bra skådisar i övriga roller. Avsnittets skapare har verkligen hittat skådespelare som fungerar både på ett komiskt och ett mer seriöst plan. Det är dessutom ett snyggt avsnitt med en hel del välgjorda specialeffekter. Sammantaget är detta helt klart en höjning i kvalitet jämfört med Arkangel, men det är fortfarande en bit kvar upp till den nivå som de bästa avsnitten i tidigare säsonger har hållit.

3. Crocodile

Regi: John Hillcoat

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Andrea Riseborough, Andrew Gower, Kiran Sonia Sawar m.fl.

Avsnittlängd: 59 min

Gamla synder riskerar att uppdagas för Mia när hon dras in i en försäkringsutredning av en olycka hon bevittnat. Här används nämligen ett nytt verktyg vilket kan läsa av en individs exakta intryck av en specifik händelse. Om ”fel” information grävs fram kan det vara direkt förödande för Mia.

Ett knep för att hamna i Netflix-kategorin "visuellt slående" är att ha med en massa påkostade specialeffekter, som i USS Callister, ett annat är att filma på Island. Det sistnämnda knepet tog John Hillcoat till under inspelningen av Crocodile och jag tycker att han lyckas. När jag såg att Hillcoat hade regisserat detta avsnitt väntade jag mig något i stil med hans filmatisering av The Road, men fick något helt annat. Crocodile är inte alls en lika mörk och dystopisk framtidsskildring, men har ändå en väldigt tät och tryckande stämning. I huvudrollen ser vi dessutom en briljant Andrea Riseborough som mer eller mindre bär hela avsnittet på sina axlar.

4. Hang the DJ

Regi: Timothy Van Patten

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Georgina Campbell, Joe Cole, George Blagden m.fl.

Avsnittlängd: 51 min

Tänk dig att du har en liten apparat som bestämmer på förhand vem du ska dejta och exakt hur länge varje förhållande ska vara. Sådan är vekligheten för karaktärerna i detta avsnitt. En teknisk pryl som  påminner om en rund smartphone räknar, med hjälp av nån krånglig algoritm, ut en rad förhållanden av olika längd och karaktär som slutligen ska leda fram till den perfekta partnern. Men vad händer om du inte riktigt håller med apparaten om dess val?

Jag har egentligen inget att invända på i upplägget av Hang the DJ, men det finns en punkt där avsnittet brister och det är tyvärr en av de viktigare punkterna. I en film/tv-serieavsnitt som detta, där stort fokus ligger på relationen mellan huvudkaraktärerna, är det väldigt viktigt att den rätta kemin finns där emellan dem. Det gör den inte riktigt här. Skådespelarna är duktiga men de klickar bara inte helt och hållet tillsammans. Därför faller avsnittets helhetsintryck.

5. Metalhead

Regi: David Slade

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Maxine Peake, Jake Davies, Clint Dyer m.fl.

Avsnittlängd: 41 min

I en svartvit dystopisk framtid får vi bekanta oss med några personer på jakt efter något vi tittare inte känner till. De tvingas dock fly när de blir avbrutna av någon slags vaktrobot och en katt- och råttalek inleds. En lek på liv och död.

Detta avsnitt bygger på en enkel premiss som känns som ett lösryckt segment från något större. Som mittendelen i en film skulle man kunna säga. Jag känner mig lite kluven till detta koncept. Å ena sidan gillar jag känslan av att bli inkastad i något utan att få någon förklaring till vad som pågår  å andra sidan tror jag att avsnittet hade vunnit på att vara mer strukturerat uppbyggt. David Slade (30 Days of Night) lyckas i alla fall bygga upp en bra stämning och han ska ha en eloge för att han försökt skapa något nytt, men tyvärr fungerar det inte riktigt hela vägen.

6. Black Museum

Regi: Colm McCarthy

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Douglas Hodge, Letitia Wright, Babs Olusanmokun m.fl.

Avsnittlängd: 1 tim, 8 min

En ung kvinna stannar mitt i ödemarken för att ladda sin bil. Medan hon väntar på att bilen ska ladda klart går hon in på ett närliggande museum. Där får hon en rundtur av ägaren som berättar tre historier från sitt förflutna. De tre historierna verkar till en början inte ha så mycket med varandra att göra, men ju längre han kommer i sitt berättande desto synligare blir den röda tråden.

Det sista avsnittet i denna säsong är mer eller mindre fyra antalogi-avsnitt i ett. En antaloginception skulle man kunna säga. Det går inte att gå in på djupet speciellt mycket utan att avslöja för mycket, men på det stora hela är det ett bra och intressant avsnitt. Det är spännande att se hur saker och ting nystas upp ju längre fram man kommer i avsnittet. Det enda som inte riktigt håller fullt ut är museiägarens berättelser som vi får visualiserade för oss. De är medvetet överdrivna i sin stil, vilket i och för sig är ett kul grepp, men emellanåt känns de lite väl mycket som en dålig Stephen King-adaption, vilket inte är lika kul. Men, sammanfattningsvis vill jag ändå säga att Black Museum en klart godkänd avslutning på en ganska ojämn säsong.

Summering (så bra är Black Mirror säsong 4)

Som helhet är säsong 4 av Black Mirror ganska ojämn med få toppar. Även när den är på sin topp så när den ändå inte riktigt uppe i samma klass som de bästa avsnitten i tidigare säsonger. Jag får en känsla av att seriens skapare och ständige manusförfattare Charlie Brooker börjar få slut på idéer. Detta med tanke på att flera avsnitt är lite väl enkelt uppbyggda och saknar den där patenterade Black Mirror-knorren vi vant oss vid under de tre tidigare säsongerna. Det slutgiltiga omdömet för hela säsongen blir alltså att det är en sevärd besvikelse som inte riktigt lever upp till förväntningarna.