"Black Mirror: Bandersnatch" (2018)
"Black Mirror: Bandersnatch" är en populärkulturell milstolpe av högsta kvalitet.
Det händer inte särskilt ofta, men då och då dyker det upp ett film eller tv-projekt som målar om kartan för alla andra som kommer därefter. Det betyder inte nödvändigtvis att själva storyn är bättre än vanligt, det finns däremot en slags teknisk utveckling som garanterat kommer att användas av andra film och tv-skapare framöver.
Första tecknade långfilmen Snövit och de sju dvärgarna, specialeffekterna i Jurassic Park, animeringen i Toy Story, specialeffekterna i Matrix, första kvalitetsdramat OZ hos HBO, motion capture:ade Gollum i Sagan om Ringen, 3D-upplevelsen i Avatar, större än störst-serien Game of Thrones och nu slutligen – det interaktiva Black Mirror: Bandersnatch-avsnittet hos Netflix.
Jag skulle vilja påstå att Bandersnatch är ett specialavsnitt ur Black Mirror-serien, snarare än en första långfilm. Avsnittet är fortfarande i samma längd som de tidigare avsnitten, som alla är fristående från varandra och därför visserligen kan räknas som korta, tematiskt lika, filmer.
I Bandersnatch får vi följa Stefan (Fionn Whitehead), en aspirerande tv-spelautvecklare i mitten av 1980-talet. Han har en idé om att skapa ett "välj-ditt-eget-äventyr"-spel, som åtminstone ska ge illusionen av att den som spelar själv bestämmer över handlingen. Han baserar det hela på en bok, som är uppbyggd på samma sätt, vars författare under tiden boken skrevs blev paranoid, galen och halshögg sin fru.
Den genialiska metanivån till Bandersnatch är att det är den första seriösa satsningen av ett interaktivt tv-avsnitt/film för vuxna. Det har sedan länge funnits enklare versioner av detta för barn hos Netflix. Vuxna är däremot inte riktigt lika lätta att imponera, vilket var varför Netflix vände sig till Black Mirror-skaparen – med förhoppningen att han skulle kunna väva in den interaktiva upplevelsen i ett av sina sci-fi-avsnitt.
Vilket han utan tvekan har lyckats med. Det är en sanslöst imponerande bedrift, både hur smidigt valen kommer upp på skärmen och möjliggör de olika formerna av avsnittet att ta form, men även faktumet att själva handlingen verkligen är spännande och bitvis riktigt rolig.
Efter drygt tre timmars tittande hittar jag fortfarande nya vägar, att ta mig fram till de fem olika större sluten på avsnittet. Vissa val får dig snabbt att "förlora", men du ges då chansen att gå tillbaka och ta en av de andra vägarna fram till "mål". Vilket tycks vara att lyckas färdigställa det fiktiva spelet Bandersnatch, personligen gillar jag det lite mer poetiska "tågslutet" mest, även om "karate-slutet" verkar ha hunnit växa fram som det mest populära.
Handlingen och skådespeleriet får en stadig 4/5 i betyg. Men samtidigt känner jag mig tvungen att sätta en 5/5 för den interaktiva lösningen, kombinerat med handlingen och den fiktiva känslan av att vara i kontroll över sin egen berättelse.