Beats (2019)
"Beats" är ett förvånansvärt välfungerande drama.
På pappret verkar kanske den nya Netflix-filmen "Beats", regisserad av Chris Robinson, vara en ganska konventionell underdogberättelse. Och till viss del är den också det. Men faktum är att filmen, med sina två genuint gripande huvudkaraktärer, lyckas bli något mer än så.
Vi befinner oss i nutida Chicago. August (Khalil Everage) och sin storasyster Kari producerar båda musik hemifrån. Det är uppenbart att Kari är på väg mot succé, men en kväll när hon hämtar upp August i stan blir hon skjuten till döds mitt framför hans ögon. Sjuttonåriga August stängs mer eller mindre in på sitt rum av sin mamma, och där gör han egentligen inget utöver att skapa musik.
En av den lokala skolans säkerhetsvakter (och en föredetting till musikmanager), Romelo (Anthony Anderson), får i uppdrag att försöka få några skolkande barn att återvända till klassrummen. En av dem är August. När han knackar på dörren kan han inte hjälpa att höra de beats som han sitter med och sniffar till sig talangen. Initialt är August skeptisk, men med tiden låter han Romelo bli hans manager.
Anderson och Everage imponerar.
Filmen gör ett bra jobb med att etablera sin miljö. Det är en mörk och våldsam tillvaro, där den afroamerikanska delen av staden drabbas allra hårdast. Men det här är lyckligtvis inget som tar bort fokuset från berättelsen, utan den farliga omgivningen hägrar endast effektivt i bakgrunden medan karaktärernas liv står i centrum. Dessutom har Anthony Anderson så kallade "funny bones" vilket är väldigt tacksamt här. Bara faktumet att han medverkar lättar upp stämningen, som annars hade kunnat bli för deprimerande. Han gör i mina ögon sin bästa rollinsats någonsin här som Romelo.
Även nykomlingen Khalil Everage imponerar. Det är något med hans uppsyn som gör att man direkt sympatiserar med honom. Under filmens gång får dessa två underdogs, August och Romelo, uppleva framgång, men också en hel del motgång. Ju mer orättvisorna börjar stapla upp sig, desto mer hejar man instinktivt på dem. Man vill se dem lyckas. Mycket av det hänger på Andersons och Everages insatser, men även på Miles Orion Feldsotts mycket välskrivna manus. Det är väldigt lite dötid, tempot och strukturen flyter obesvärat på.