Battle: Freestyle (2022)
Välkoreograferat dansdrama dras ner av förutsägbar intrig
Amalie och hennes dansgäng ska delta i en stor tävling i Paris. Väl på plats börjar splittringar uppstå. Uppföljaren till "Skandinaviens första dansfilm" finns att se på Netflix, men den lyckas inte övertyga Sebastian trots Lisa Teige och snygga dansscener.
Netflix norska Battle: Freestyle är uppföljaren till Battle från 2018. Då såldes den in som "Skandinaviens första dansfilm". Jag vet inte hur mycket sanning som vilar bakom det påståendet men det är åtminstone inte en särskilt välfylld genre bland nordisk film. För er som undrar om man behöver ha sett originalfilmen så är svaret nej. Helt ärligt tog jag mig utan några som helst problem igenom Battle: Freestyles story utan någon kännedom alls om att det var en uppföljare. Vill man finns den första filmen också att se på Netflix. För min del kände jag inte någon våldsam längtan att backa bandet.
Till en början kan jag inte låta bli att le när Lisa Teige dyker upp. SKAM är och förblir något av det bästa i ungdomsväg som har producerats för TV, och Lisa Teige (som spelade Eva i serien) var en av anledningarna till dess framgång. Även här är hon bra som Amalie och tillsammans med Fabian Svegaard Tapia (som spelar hennes pojkvän Mikael) har de god personkemi tillsammans. Amalie arbetar som uttråkad sekreterare och drömmer om att kunna försörja sig på sin hiphopp-dans. När hon och hennes dansgrupp får ett erbjudande om att tävla i en stor danstävling i Paris tvekar de inte.
Ganska snabbt måste Amalie välja att konfrontera sin frånvarande mamma, som arbetar på en dansakademi i Paris, eller sålla sig till sin dansgrupp, där även pojkvännen ingår. Vad som följer är tyvärr ett praktexempel i förutsägbar intrig och en berättelse vi sätt förut - och vi har sett den bättre.
Bland annat ges birollerna extremt lite utrymme och det är förbryllande att se hur filmen väljer att inkludera en sidohistoria där Amalie ger sig ut i Paris barliv och hittar ett alternativt danssällskap. Berättelsen borde istället valt att fokusera mer på medlemmarna i hennes eget dansgäng. I sitt nuvarande skick ges varken dem eller det nyfunna danssällskapet tillräckligt utrymme för att sväva. Resultatet blir därefter.
Sedan har vi det här med dansen.
Relativt tidigt i filmen ställde jag mig frågan "Hur långt kan en bra dansscen bära en film?".
Det finns ju actionfilmer som The Raid där antalet repliker kan räknas på den ena handen, där intrigen mest existerar för de makalösa actionsekvensernas skull. Filmer som väljer att helhjärtat satsa på att göra en sak riktigt, riktigt bra. Lite som att Mad Max: Fury Road "bara är en biljakt" (men oooh, vilken biljakt!). Problemet är att Battle: Freestyle inte har det fokuset. Den består av så mycket mer än bara välkoreograferad dans. Den vill både vara ett mor-och dotter-drama och en hitta-dig-själv-berättelse. Utöver det vill den OCKSÅ leverera snygga dansscener, vilket den till viss del gör.
I ett alternativt universum hade vi fått en film med både de grymma danssekvenserna och en mer utvecklad grundintrig som inte valde att förlita sig på klyschor. I sitt nuvarande skick landar "Skandinaviens andra dansfilm" på blott en stark tvåa.