Recension: Ballerina (2023) – utmärkt hämnddrama på Netflix

På IMDb har "Ballerina" i skrivande stund 6,3/10 i betyg, på grund av tittare som klagar på för enkel handling. De har delvis rätt, handlingen är ett klassiskt hämndactiondrama där the happy end består i att skurkarna totaldemoleras i en välkoreograferad orgie av eld, blod och vrål. Filmen förtjänar ändå ett högre betyg, förslagsvis 8, men inte tack vare eleganta actionscener eller snyggt skådespeleri, utan för djupet och originaliteten i karaktärernas motiv.

Tidigt i filmen etableras det att den desillusionerade men skoningslöst skickliga ex-livvakten Ok-ju (Jeon Jong-seo) är beredd att döda obegränsat med människor (män) för att hämnas sin väninna, ballerinan Min-hee (Park Yu-rim).

I Ok-jus tillbakablickar ser vi de två vännerna fnissa tillsammans. De har knappast några djupa samtal och vi får inte reda på mycket om deras bakgrund; de äter födelsedagstårta och pratar om fiskar (Min-hee pratar och skojar medan den tystlåtne Ok-ju låter sig vevas igång) med suddig bakgrund, där endast deras ansikten och det som de håller i (bl.a. tårta) syns tydligt. Men det finns värme och humor mellan dem, och Ok-jus annars så dystra och tärda ansikte lyser av hälsa och glädje.

De verkar inte känna varann på djupet, ändå konstaterar Ok-ju att det var Min-hee som visade henne att livet kan vara kul, och hur man har kul. Det är uppenbart att Ok-jus slutsats av sitt häng med den varma och fnissande Min-hee, är att det endast är möjligt för henne att ha kul i livet om hon är med Min-hee – men det roliga tar slut när Min-hee blir offer för en trafficking- och groomingliga, med den våldtäktsdroghandlande ärkehallicken Pro Choi (Kim Ji-hoon) i spetsen.

En närstudie av en bästisrelation, inte en kärleksrelation

Många recensenter påstår att relationen mellan Ok-ju och Min-hee är mer än bara vänskap. Hur är det möjligt att vara så nära att man är beredd att dö och döda för varandra, utan att samtidigt vara sexuellt eller romantiskt attraherade av varandra? Detta är en vanlig form av kvinnlig vänskap, ett bästisskap, något många kvinnor har och som dem utan det längtar efter. Det är en relation utan det sexuella och romantiska spelet, vilket frigör fokus till annat.

För dem som aldrig upplevt den typen av vänskap kan det te sig oförståeligt – många män saknar nära vänner och lever i tron att såväl fysisk som psykisk närhet endast finnes i kärleksrelationer.

Omänskligt snygga och sammanhängande konservburksslagsmål

Actionsekvenserna är kreativa, färgglada och stilrent koreograferade. Inget medel är för stort eller litet att fajtas med – Ok-ju nyttjar alltifrån konservburkar till eldsprutande getingboseliminerare i spektakulära miljöer, där kameran tillåts dröja lite extra och sekunder passerar utan att något sägs eller görs, särskilt när den vilar på den glåmiga Jeon Jong-seo (finnig fan service?). Om det vore en roman hade det varit sida upp och ner med miljöbeskrivningar.

Efter att ha recenserat Grant Singers notorisk röriga Reptile är det himmelskt skönt att recensera en film med ett elegant sammanhållet myller som genomgående vävs in i en röd tråd. Ballerina är nästan lite väl väloljad. Allt går som på räls, tagningarna är så vältajmade att jag anar att det troligtvis är såhär det kommer att vara om (när) AI sköter filmande, skådespelande, tonsättande, skrivande och regisserande. 

En sevärd film med meningen med livet som motiv

Människor är beredda att gå långt för glädjens skull, särskilt då glädje och njutning ofta ses som meningen med livet. Förutom att ta upp det helvete som sexuell trafficking innebär illustrerar Ballerina några av människans starkaste drivkrafter: behovet av glädje och vänskap, inte nödvändigtvis i form av en djuplodande förståelse av varandra och euforisk njutning, utan ett gott, enkelt skratt att dela, och den dödliga vreden när det fråntas henne. Gå och se.

"Ballerina" finns nu att streama på Netflix.