Baby Fever (säsong 1)
Mer oroande än underhållande
'Baby Fevers' historia hade chansen att representera ett intressant samhällsdilemma men tappar bollen helt. Vad som skulle ha blivit känslodrabbande och komiskt blev istället rakt på psykotiskt.
Det är inga ljusa tider som stundar för Danmarks film- och serieindustri. Tack vare ett högst förbryllande beslut från landets regering så stoppar flera stora streamingjättar och produktionsbolag sina inspelningar i landet. Den som längtade efter nästa stora krimdrama som storsuccén Kastanjmannen kommer därför hitta alternativa vägar för att mätta sitt "Våld och ond, bråd död"-hunger.
Som kanske ett sista hurra skickar Netflix ut den så kallade dramakomedin Baby Fever som siktar på andra sidan av genrespektrat med komedi. Jag betonar "så kallade" för det här serien fick mig känna alla känslor utom just humor.
Nana (Josephine Park) är en fertilitetsläkare som upptäcker att hennes tappra ägg endast har sex månader på sig att koka ihop en bebis innan de tackar för sig. Nana som är bara 37 år och knappt kan ta hand om sig själv drabbas av definitionen av panik och under en fyllenatts hets inseminerar sig själv med sitt ex sperma. Som väntat leder det till en del otrevliga konsekvenser.
Baby Fever riktar in sig till en högst smal målgrupp och jag är inte ens säker de vill ha den. Det finns alltid en plats för att representera minoriteters uppförsbackar vilket i det här fallet är singelkvinnor som desperat vill ha barn men vars omständigheter inte tillåter dem. Det är ett problem som tär hårt på de utsatta och kan diskuteras natten ut för det är sannerligen inte ämne som är svart och vitt. Denna serie gör ett tarvligt jobb med att representera dessa kvinnors kamp eftersom Nana är ett slarvigt försök av att försöka porträttera den moderna, självständiga men mentalt instabila kvinnan utan att krydda henne med egenskaper som gör henne sympatisk. Ja, det är trevligt att se en kvinna vars liv faktiskt är kaos och ja, det är uppfriskande att se en kvinna på TV som är rakt igenom bitter. Men för att det ska fungera så måste hon ha något som ger oss chansen att tycka om henne, eller åtminstone heja på henne. I nuvarande läge har hon mer gemensamt med Hannibal Lecter än exempelvis Carrie Bradshaw.
Humorn i Baby Fever är om möjligt ännu smalare än den tilltänkta målgruppen eller så har jag helt tappat humornerven. Nanas beteende är mer psykotiskt än komiskt underhållande och jag följer henne med samma fascination som en kattmördare i en dokumentär. Alla beslut som Nana ställs inför väljer hon alltid alternativet som får en att undermedvetet skaka på huvudet. Ingen tycker om en perfekt karaktär som gör allting rätt men Nanas beslutsförmåga räcker för att ta hennes körkort och ge henne veckopeng istället för lön. Jag förstår tanken med att försöka representera en trasig kvinna och det kunde ha gjorts fantastiskt, men dessvärre så faller Baby Fever platt både på humor och bristande berättande.
För den som ändå vill se denna semipsykotiska kvinna försöka föra ett barn in i världen så finns Baby Fever att se nu på Netflix.