Atypical (säsong 1)
Socialt missanpassade tonårskillar med luvtröja har vi haft gott om i film och TV under senaste åren, men få har vågat utforska ämnet lika starkt som Netflixs nya originalserie Atypical. Inte sedan Mr. Robot har jag sett en socialt missanpassad karaktär kännas så trovärdig som just Sam (Keir Gilchrist) i denna nya charmiga och viktiga serie.
På grund av sin autism har artonåriga Sam minst sagt svårt att passa in bland "vanliga människor". Hans stora intresse för Antarktisk hjälper inte heller direkt som isbrytare (no pun intended) när han försöker skaffa vänner eller charma tjejer. Tillsammansamed sin enstöring till syster och sina två föräldrar, som kämpar för att hålla ihop sitt förhållande, försöker Sam få vardagen att gå så smidigt som möjligt. Något som blir svårt efter att hans psykolog föreslår att han ska börja dejta.
Atypical gör sig värdig hybriden dramakomedi, eftersom den bjuder på precis en lagom dos av dessa två genrer. Många av Sams tankar och uttalanden är underhållande samtidigt som andra bygger sympati och medlidande för karaktären. En stor del av serien följer också de andra familjemedlemmarna, som tacklas med sina egna problem. Manuset känns ibland lite vacklande, men skådespelarna lyckas bära upp dialogerna.
I rollen som Sam ser vi Keir Gilchrist, som kan kännas igen från indie-pärlor som It's Kind of a Funny Story och It Follows. Han skiner i huvudrollen där han får basera en stor del av sitt skådespel med hjälp av obekvämt minspel. Oscarsnominerade Jennifer Jason Leigh (Hateful Eight) och Michael Rapaport (Hitch, The Heat) är trovärdiga som Sams föräldrar vars förhållande har präglats starkt av sonens situation. Mycket beröm ska också ges till den okända Brigette Lundy Paine, som spelar Sams kaxiga och missförstådda syster med ett hjärta av guld.
Med humor och drama lyckas inte bara "Atypical" få mig investerad i Sam och hans familj, utan också att förstå honom och hans vardagliga svårigheter.