Athena (2022)
Ett visuellt spektakel – men krig utan känslor
Den franska filmen "Athena" är en av Netflix mest sedda i Sverige. Filmtopps recensent Rasmus Torstensson har sett en film lika delar fantastisk som intetsägande.
Athena handlar kort sagt om sorgen att förlora en närstående. Förortskillen Karim (Sami Silmane) vill utkräva hämnd mot polisen efter att hans bror blivit dödad i en konflikt. Han startar ett fullskaligt krig och menar att de inte kommer ge upp förrän de som är ansvariga för broders död grips och döms till livstids fängelse. Samtidigt kallas Abdel (Dali Benssalah), broder till Karim och militär i den franska armén, in för att medla mellan polisen och gängen i förorten. När polisen inte lyssnar utan i stället väljer att angripa de barrikerade höghusen utvecklar sig ett nytt krig utan vinnare.
Redan i den inledande scenen, där Karim och hans upprorsmakare går till attack mot en polisstation, blir det tydligt vad den här filmen vill säga. Polisvåldet mot och förtrycket av förortsinvånare i Frankrike kanske inte är top of mind för så många här i Sverige. Samtidigt är temat ganska universellt, vi också våra problem med poliser som går för långt och gängkonflikter som trappas upp och sprider skräck.
Vill för mycket för fort
Men mitt stora (och egentligen enda) problem med Athena är att den inte är så ursinnig i framförandet av sitt budskap som filmen vill tro. Mitt i allt raseri, vilket KAN driva en berättelse till stordåd, se bara Spike Lees Do the Tight Thing (1989), glömmer manusförfattarna bort att vi behöver bry oss om karaktärerna som utsätts. De är inte uselt skrivna på något sätt, och samtliga skådespelare, inte minst Dali Benssalah som Abdel, är riktigt bra. Men när man skruvar upp allting till max utan att ha fingertoppskänslan att veta när man ska varva ner, kan effekten bli att man slutar bry sig efter ett tag. Och trots att jag är helt tagen den första halvtimmen är det tyvärr så det blir, i alla fall för min del.
Foto: Netflix.
Trots det ska det tilläggas att filmen är ursnyggt gjord. Allt från fotot, som ibland kommer obehagligt nära i våldsscenerna med god effekt, till regin av Romain Gavras, vars svepande långa tagningar, speciellt i presentationen av förorten där merparten av filmen utspelar sig, knyter tittaren till miljön på ett läckert sätt, sitter som en smäck. Därför är det tråkigt att jag i slutskedet av filmen inte känner så mycket som jag borde. För hantverket är det sannerligen inget fel.
Sammantaget är "Athena" definitivt en film som förtjänar att ses av många. Dock är det synd att själva storyns budskap inte presenteras på ett mer nyanserat sätt. Det vi får är en ursnygg actionthriller med hjärtat på rätt ställe, men som tyvärr inte har tålamod nog att föra sitt budskap hela vägen in i mål.