Ares (säsong 1)

Den första säsongen av Ares inleder med en scen inifrån ett hemligt sällskap, där en ung kvinna drivs till att begå självmord (i ett rum fullt av folk) genom att sticka ut sina ögon och skära halsen av sig med hjälp av en sax. En scen som minst sagt lägger grunden för vad vi har att förvänta oss av Ares.

Vår handling är centrerad kring Rosa Steenwijk (Jade Olieberg), en ung kvinna som studerar till läkare vid ett universitet i Nederländerna. Hennes mamma är psykiskt sjuk och har vid flera tillfällen försökt begå självmord och hennes pappa arbetar som läkare på ett sjukhus. I de kretsar vi kommer att spendera vår tid under den första säsongen av Ares, så anses Rosa däremot komma från en ytterst fattig familj helt utan inflytande.

Hennes vän Jacob (Tobias Kersloot) tillhör en av Nederländernas finaste familjer, ett faktum han har gömt för Rosa, och förväntas därför gå med i det halvhemliga sällskapet ”Ares” under tiden för sina studier. Rosa blir intresserad och lyckas, trots sin låga sociala status, att bli inbjuden till sällskapets udda uttagningsprocess.

Snart befinner vi oss mitt i ett sällskap för Nederländernas absolut finaste familjer, ett land som trots sin ringa storlek har varit en stormakt världen i hundratals år. Medlemmarna i Ares vaktar en hemlighet, som sägs vara nyckeln till landets internationella framgångar, men som även är den skrämmande anledningen till att den unga kvinnan i den första scenen högg ut sina ögon.

Fotot, produktionsdesignen och kostymerna påminner om ett slags blandning av Eyes Wide Shut och Under the Skin, fast helt utan det nakna. Det är däremot utan tvekan en av Ares största kvaliteter, hur snyggt paketerat allt ser ut. För själva storyn är inte riktigt lika tajt och går inte att jämföra med de fantastiska filmerna ovan.

Vi får följa Rosa när hon faller djupare ned i det allt mer sektlika Ares. Tyvärr byggs ”skräckmysteriet” upp lite väl mycket, med frustrerande upprepningar och halvavslöjanden. Men framåt slutet visar serien trots allt en hel del potential, tillräckligt för att en eventuell andra säsong faktiskt känns värd att ge en chans.