"After Life" (säsong 1)

För en som redan är bekant med Ricky Gervais typiska "man-kan-skämta-om-vad-som-helst"-policy, visar det sig snabbt att After Life är snällare än jag hade förväntat mig. Men på ett bra sätt. Egentligen är nog allt "bra" med After Life, där nivån endast stundtals snuddar vid att vara fantastisk men aldrig heller är sämre än just "bra".

"After Life" låter oss lära känna Tony (Gervais), en man som har varit gift med den för honom perfekta kvinnan i 25 år. Problemet är bara att hans fru gick bort i cancer ett år tidigare, och med henne försvann också hans livslust. Tony övervägde att begå självmord, men hans hund såg så hungrig ut.

Med en insikt om att livet egentligen är över och att självmord alltid finns som en acceptabel utväg, bestämmer Tony sig för att omfamna sin depression och säga allt han tycker och tänker. Hur mörkt och elakt det än kan uppfattas av de som tvingas spendera tid med honom. Det blir hans "superkraft".

Dickens Ebenezer Scrooge och "En man som heter Ove"-vibbarna är påtagliga, men Tony är framför allt brutalt ärlig snarare än elak. Han möter nämligen flera som förstår och accepterar hans sorg, och försiktigt försöker få honom på gladare tankar. Vi får exempelvis ett gäng fina samtal med en änka på en parkbänk vid hennes makes gravsten, och några fina möten med en sexarbetare och hennes heroinmissbrukande vän.

Ricky Gervais, som spelar seriens huvudroll, har även skrivit manuset och regisserat samtliga avsnitt. Komikerns ofta mörka och nästan mobbande humor fungerar perfekt i den här typen av berättelse. Men som vanligt kommer den inte att tilltala alla.

Själva storyn i sig är långt ifrån originell och har garanterat gjorts "bättre" förut. Den tåls däremot att berättas igen. Parad med endast sex halvtimmeslånga avsnitt, utgör den första säsongen av After Life en underhållande och perfekt kvällsbinge. Om vi hade haft kvar halvstegs-betygen på Filmtopp så hade After Life varit definitionen av en 3,5/5-serie. Nu får vi nöja oss med en riktigt stark och sevärd trea.