4 Latas

4 Latas (2019)

  • 1 tim 44 min
  • Komedi, Drama
  • Netflix
Sebastian Ahokas
Uppdaterad 09 december 2019 kl. 14:17 | Publicerad 16 juli 2019 kl. 18:00
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Underhållande och trivsam resa genom öken.

Netflix fortsätter att pumpa ut internationella filmer och testa genrer. Den spanska roadtrip-filmen ”4 Latas” bjuder på en hel del sand och skratt och försöker framkalla tårar då och då.

  • Regi:
    Gerardo Olivares
  • Manus:
    Gerardo Olivares, Maria Jesus Petrement, Chema Rodríguez
  • I rollerna:
    Jean Reno, Hovik Keuchkerian, Susana Abaitua m.fl.
Det skrattas och ha sig i bilen i 4 Latas.
Foto: Netflix.

Den bittra och alkoholiserade nattvakten Tocho (Hovik Keuchkerian), som bor i Bilbao, får en dag ett brev från sin gamla vän Joeseba (Enrique San Francisco) i Mali. Joeseba är döende och Tocho bestämmer sig för att åka dit innan det är för sent. Istället för att flyga, tar han bilen tillsammans med Joesebas dotter (Susana Abaitua) och deras franske vän Jean Pierre (Jean Reno). 

Resan från Spanien till Mali går genom Afrikas stora öken, där våra resekompisar stöter på en handfull faror, utmaningar och roliga möten längs vägen.

4 Latas inleds med en förvirrad första akt, men sakta men säkert växer filmen till sig och är blir stundtals riktigt rolig. Bland annat en sekvens där resenärerna får problem med bilen och träffar två härliga gubbar med en massa kameler. Förutom att få oss att skratta försöker regissören Gerardo Olivares även få oss att gråta vid ett par tillfällen, men lyckas inte riktigt nå fram.

Karaktärernas inre resor trumfar den fysiska.

Välarbetade och intressanta karaktärer, med ordentliga karaktärsark, gestaltas av flera stora skådespelare som levererar, vilket gör 4 Latas sevärd. Faktum är att det är karaktärernas egna resor, utveckling och kemi mellan varandra som gör filmen. Visst, den fysiska bilresan är intressant och spännande. Men det som händer mellan karaktärerna och det djup som vissa har och får under filmens gång är det riktigt intressanta.

Manuset är överlag välskrivet, men ibland väver författarna in töntig, platt och meningslös sörja – de vill helt enkelt för mycket. Vilket är tråkigt med manusets höga toppar. Höga toppar och djupa manusdalar med andra ord. Just det, filmen är på spanska, franska och lite afrikaans.

Filmen som mestadels utspelar sig i den nordafrikanska öknen är väldigt snyggt plåtad. Knappt en dålig bildruta. Man växlar mellan olika format och kameror. Vid vissa delar har man använt, vad som ser ut att vara, en go pro. Väldigt fina och rika miljöer, även om det är öken. Vem hade anat det?

För mer läsning, se vår lista över de bästa filmerna från 2019.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL