Recension: Stöld (2024) – väcker empati och nyfikenhet

Elsa är bara ett barn när hon ser "sin" ren Nástegállu bli kallblodigt berövad av livet av en tjuvjägare – som dessutom hotar henne till tystnad. Det är ett ögonblick som ska komma att prägla Elsas liv, för när vi sedan vrider fram klockan tio år bär hon fortfarande på den där hemligheten, samtidigt som renar fortsätter att mördas.

Polisen tycks ovillig att gå till botten med brotten och som vuxen inser Elsa (Elin Oskal) att det är upp till henne själv om någonting ska hända. Gradvis börjar hon ta ton mot orättvisorna och för att försvara sin livsstil och samiska identitet. Det är en svår kamp som främst hotas av främlingsfientlighet, men också av patriarkatet inom de egna leden.

En film som i stundom vill lite väl mycket

Ur ett hantverksmässigt perspektiv är Stöld en trygg upplevelse. Händelseförloppet är tydligt och rör sig framåt i ett stadigt tempo med Elsa som vår referenspunkt. Vi förstår hennes drivkraft och renmorden som hon försöker gå till botten med fungerar som en röd tråd och självklar källa till spänning.

Där "Stöld" snubblar en aning är i samspelet mellan den där tråden och etableringen av världen med dess förutsättningar. Det är uppenbart att filmen avser berätta något mer än bara en spännande historia, och innehåller stundtals närmaste utbildande inslag om det samiska folkets omständigheter.

Dessa är essentiella för berättelsen, men kan ibland upplevas som övertydliga. Även om metoden och budskapen ibland lyser igenom väl tydligt upplevs det aldrig som ett opinionsplakat framför nästan. Filmen är nämligen orädd i sitt sätt att yttra argument för såväl samernas sak som för agendorna som hotar deras tillvaro, vilket skapar en trovärdighet för berättelsen.

Autenticiteten finns där och handlingen finns där. Problemet är bara att de upplevs kämpa mot varandra för att få utrymme. Kanske hade en miniserie varit ett bättre format, för på under två timmar blir det av naturliga skäl svårt att sömlöst väva in budskap och samtidigt låta spänningsaspekten nå sin fulla potential.

En värme under skaren som väcker empati och nyfikenhet

"Stöld" målar upp en bister verklighet för det samiska folket, men det är viktigt att också lyfta fram värmen som gömmer sig under skaren av förtryck, psykisk ohälsa och sinande framtidstro. Det är en subtil värme som tar skepnaden av stolthet, motståndskraft och kärlek till naturen.

Berättelsen lägger sin tyngd vid allvaret, men det är den där värmen som gör att filmen lyckas med det allra viktigaste – att väcka empati. Jag tittar på Stöld och känner med karaktärerna. Jag tittar på Stöld och vill veta mer. Jag tittar på "Stöld" och blir påmind om hur betydelsefullt film kan vara.

Som ren underhållning leder de stundtals överpedagogiska ögonblicken i Stöld till att helheten får sig en törn, men det gör den också till ett exemplariskt bevis på hur film kan fylla en funktion bortom sin roll som eskapism. Missförstå mig inte, Stöld fungerar i allra högsta grad som underhållning, men samtidigt går det inte blunda för att den också är något mer.

På gott och ont. Det är egentligen skamligt att det ens ska krävas en liten populärkulturell samisk våg för att väcka genuin förståelse för människoöden som ligger oss så nära.

Det borde inte behövas en Stöld på världens största streamingtjänst, en Maxida Märak i Så mycket bättre eller en Guldbaggevinnande Sameblod (2016) för att väcka nyfikenhet för en sak som redan borde ha en självklar plats i våra hjärtan.

Samtidigt väcker det en känsla av tacksamhet – det är fint att bli påmind om dörrarna som kulturen har kraften att öppna. Oavsett om det sker genom utbildning eller en film på Netflix, så känns det hoppfullt att det finns flera metoder för att få människor att mötas.

"Stöld" är inte en perfekt film. Men den är bra. Och den är viktig. Med andra ord – se den. Finns nu att streama på Netflix.