The Neon Demon (2016)

Föräldralösa Jesse (Elle Fanning) har precis fyllt 16 år och flyttat till Los Angeles med drömmen om att bli modell. Blixtsnabbt klättrar hon oskuldsfullt uppför modevärldens hierarki samtidigt som hon med lätta steg pressar ner sina konkurrenter. Fast med skönhet kommer ett pris, något Jesse snart kommer att få befara. Utan större föraning har hon äntrat en hänsynslös värld där de starkaste överlever och de svaga slukas.

I den danske regissören Nicolas Winding Refns vision är modellbranschen lika ytlig som skoningslös. Detta reflekteras både i det observerande fotot, kvinnornas spända blickar kontra männens lustar, och den nästan onaturligt kalla dialogen där allt som sägs har ett syfte: att bedöma vilket hot du gör mot mig. I ett par scener drar regissören modellernas desperata jakt efter ungdom till sin spets, som förkroppsligas i en homage till Ingmar Bergmans Persona.  

The Neon Demon har med all rätt splittrat sin publik. Den är lågmäld, pretentiös och många gånger fullständigt over the top med sina sexuella och våldsamma utsvävningar. Men samtidigt är det också en originell filmupplevelse, som hypnotiskt slukar den betraktare som är beredd att ge sig hän åt Refns egensinniga universum. Fotot är urläckert och kameran kompletterar magnifikt historieberättandet. Detta gör sig inte minst påmint under filmens inledande scener när Jesse integrerar med sin nyfunna vän Ruby (Jena Malone) och två modeller.

Läs också: 10 underskattade filmpärlor - Har du koll på dessa?

Att bedöma en film som bjuder på så mycket tuggmotstånd är inte helt enkelt. Visuellt är The Neon Demon hänförande, men precis som världen den gestaltar handlar det mycket om yta. För även om storyn är intressant och karaktärerna fascinerande, så vägrar de sänka sin gard för att låta oss se vilka de verkligen är. Det är egentligen inte förrän filmens sista akt som våra modeller demaskeras, vilket också avlöser en serie minnesvärda scener som kommer stanna kvar hos dig länge. Oavsett om du hatar eller älskar vad du ser. Efter noga övervägande, och med tanke att jag inte kan sluta tänka på vad jag har fått uppleva, ställer jag mig på ja-sidan för The Neon Demon. Refn har gjort ett stort intryck och bara det förtjänar två tummar upp.