Recension: Natten till den 12:e (2023)

Efter en sen kväll hos en väninna är 21-åriga Clara på väg hem när en maskerad man plötsligt uppenbarar sig utifrån nattens mörker. Han uppmärksammar henne genom att ropa hennes namn. Sansat närmar han sig den frågande unga kvinnan, hivar en genomskinlig vätska i hennes ansikte och sätter sedan eld på henne.

Filmens öppningsscen är både oväntad och iskallt obehaglig i hur rättfram och hänsynslöst den lägger grundstenarna för vad den kommer att handla om. Mordfallet tilldelas den unga och relativt gröna Yohan (Bastien Bouillon) och den äldre och betydligt mer åtgångna Marceau (Bouli Lanners), och det klassiska detektivarbetet tar således vid.

I sin jakt på en gärningsman stöter de på ett antal av Claras nuvarande och tidigare älskare och beundrare. Samstämmiga uppgifter vittnar om att Clara var svag för ”bad boys”, karaktärsdrag som snabbt bekräftas under förhören med dem. En enklare benämning som hade kunnat ges för samtliga är att de verkar vara riktiga rövhål, som alla tycks helt oberörda inför nyheten om att Clara blivit brutalt mördad.

Det krävs ingen Sherlock Holmes för att dra slutsatsen att samtliga borde ses som möjliga gärningsmän, nästan till den gräns att det känns alldeles för uppenbart. Något som snart kommer att visa sig är dock att denna mordgåta inte har någon enkel lösning.

Mer än bara ett generiskt polisdrama

På ytan hade det varit lätt att stämpla Dominik Molls Natten till den 12:e som en generisk Beckfilm på franska. Det är många polisförhör med väl skumma misstänkta, kollegor som sover på soffor efter att frun sparkat ut dem för sista gången, och mycket torra kontorsmiljöer med solljus som sipprar in genom neddragna persienner medan ett team av poliser bollar teorier runt ett utnött konferensbord.

Det som får filmen att stå ut från den mallen är vad som gömmer sig under dessa genreklyschor. Filmens hänsynslösa dåd skrider bortom en ensam gärningsman och dess offer och belyser istället något betydligt mer övergripande om den ofta våldsamma och hierarkiska relationen mellan män och kvinnor. Redan i förtexterna framgår det tydligt att detta inte är en film som kommer få en traditionell upplösning. Detta är inte din vanliga deckarhistoria, utan en kommentar på ett globalt problem. Att hitta gärningsmannen är inte poängen.

Vi hinner aldrig lära känna Clara innan hon bringas om livet. Istället får hon agera som en symbol för den utsatta position som så många kvinnor ofta befinner sig i. Denna anonymitet, detta till synes slumpmässigt utvalda ansikte bland så många andra förorsakade kvinnor gör om något berättelsen endast ännu starkare och mer iskall i sin natur.

Frågor som aldrig får några svar

Vi alla är vana vid att vid filmens slut – efter alla föraningar, ledtrådar och villospår – slutligen bli serverade en ”aha-upplevelse” som klargör alla ovissheter kring vad vi precis bevittnat. Natten till den 12:e ger oss inget av det slaget.

Redan i förtexterna förbereder filmen oss på att denna deckarhistoria inte kommer följa mallen vi är vana vid. Istället får publiken, med en hög grad av cynism, bevittna vad som sker när ett frågetecken helt enkelt aldrig rätas ut och någon logisk förklaring aldrig finns att få. Någon glödlampa lyses aldrig upp över huvudet på den alltmer besatte Yohan och något storslaget avslöjande dimper aldrig ner framför oss. Filmen konfronterar oss med vetskapen om att kanske är det ovissa slutet det allra mest obehagliga. När frågor om vem och varför förblir obesvarade och personerna runtomkring tvingas acceptera att människans besinningslösa natur aldrig ges ett ansikte.

Natten till den 12:e har svensk biopremiär 26 maj.