Native Son (2019)

Efter Barry Jenkins film Moonlight verkar en trend tagit vid att filmatisera verk om afroamerikanska författare. Native Son grundar sig på Richard Wrights samhällskritiska roman med samma namn. Vi får följa Bigger Thomas, en ung afroamerikansk man som får jobb som chaufför hos en vit överklassfamilj. Bigger träder in i en förförisk värld av makt och rikedom och stiftar bekantskap med affärsmannen Will Daltons dotter Mary (Margaret Qualley). Han ställs inför en rad oväntade val och omständigheter som kommer att förändra hans liv.

Ashton Sanders spelar den planlösa och alternativa Bigger, eller Big som han kallas av sina vänner. Big är allt som sina vänner inte är eller vad samhället förväntar sig av honom. Han lyssnar på Beethoven, hårdrock, bryr sig inte om politik och spenderar dagarna med frisörflickvännen Bessie spelad av KiKi Layne från Barry Jenkins If Beale Street Could Talk.

Native Son är snyggt filmatiserad, i de dova och glåmiga färgskalorna sticker Bigs grönfärgade hår ut och skiljer honom från mängden. Han målas upp som ett offer för omständigheterna, någon som reduceras till grymhet och våld på grund av rasism och systemisk förtryck. Ibland blir dock Big smärtsamt poetisk och pretentiös, två adjektiv som skulle kunna beskriva filmen i stort. Regissören Rashid Johnson har förlitat sig att filmens samhällskritik ska bära filmen och vilket gjort att dramaturgi och kvalité hamnar i skymundan. Filmen hittar aldrig en jämn rytm eller driv. Många scener känns förutsägbara, långdragna eller helt enkelt ointressanta.

Trots ett snyggt fotografi och fint skådespeleri från utmärkande Margaret Qualley och Ashton Sanders räcker det inte hela vägen. För att den här filmen skulle ha funkat hade det behövts ett starkare manus och en tydligare vilja. Filmen kämpar med vad den vill säga, vad den behöver säga och vad som redan sagts före vilket gör att budskapet tappas bort i processen.