Recension: När ljuset bryts (2025) – ”Poetisk skildring av sorg”
En tung men vacker film
Rúnar Rúnarsson har gjort ett mästerligt jobb med att skildra sorg i den isländska dramafilmen ”När ljuset bryts”. Det poetiska fotot är starkt och effektfullt använt in i de minsta detaljerna och huvudrollsinnehavaren Elín Hall står för en fantastisk prestation.
Den isländske regissören Rúnar Rúnarsson ligger bakom regi och manus till dramafilmen När ljuset bryts (Ljósbrot) (2025). Tidigare i år vann filmen det prestigefyllda Nordiska filmpriset på Göteborgs Filmfestival och det är tydligt vad som gör filmen unik – dess realistiska skildring av sorg, svek och svartsjuka med en underlig och gripande indie-touch.
Gripande skådespel
Filmen börjar i en solnedgång där konststudenten Una (Elín Hall) blickar ut mot det isländska havet tillsammans med Diddi (Baldur Einarsson) som är hennes hemliga kille. De träffades på skolan och har spenderat mycket tid ihop eftersom de spelar i samma band. Una har tröttnat på att smyga runt och vara hemliga och när de snart tar examen vill hon kunna resa med honom som ett riktigt par. I morgon ska Diddi äntligen göra slut med hans flickvän Klara (Katla Njálsdóttir) så att de kan vara tillsammans på riktigt.
När Una vaknar har Diddi gett sig iväg med sin kompis bil och utan batteri på mobilen beger hon sig hastigt till skolan för att inte missa dagens lektioner. När hon kommer fram möts hon av nyheten om en fruktansvärd bilolycka som orsakar en brand i en vägtunnel där ett tiotal personer omkommer. När telefonsamtalen till Diddi inte kommer fram beger hon sig till en samlingsplats med hans kompisar där det står klart vad som har hänt.
Olyckan avhandlas i inledningen i filmen och resterande del följer vi hans vänner och två flickvänner som sörjer tillsammans det första dygnet. Det är en sorglig, vacker och mycket lustig skildring av just känslan sorg. Rúnarsson lyckas få till en trovärdig känsla som visar hur surrealistisk en plötslig död kan upplevas.
Det hela utspelar sig långsamt, men det är välfungerande för filmens mardrömsliknande kontext. Samma dag beger de sig till baren som Una jobbar på och dricker Diddis favoritsprit, massa öl, försöker surra lätt om det som hänt medan de röker som skorstenar. Diddis flickvän Klara anländer till baren och brister ut i tårar när hon ser hans vänner. Nu sköljer Unas dåliga samvete och svartsjuka över.
Elín Halls tysta skådespel med hennes talande mimik gör det också till en fantastisk dramaprestation som sätter ansiktet på förnekelse, men även de skamkänslor som kokar över till en ekande tomhet. Hon skildrar på ett så gripande sätt känslan av att befinna sig i en rent ut sagt för jävlig situation där hon mist sin kärlek och samtidigt ensam måste bära på sanningen.
LÄS OCKSÅ: Recension: ”La Cocina – Aptit på livet” – restaurangdrama om drömmar och desperation
Poetiskt och talande foto
Filmfotografen Sophia Olsson står för två av de absolut bästa aspekterna av filmen. Dels är den vackert porträtterade magiska sommaridyllen av Reykjavik som ger den mörka berättelsen en kontrasterande ljus visuell idyll, men också hur fotot används som en stark berättande kraft som gör filmen konceptuell i sann indieanda.
När ungdomarna mot slutet av dagen bestämmer sig för att bli höga och dansa bort allt mörker drar sig Una ut på altanen. På andra sidan glaset står Klara och de bara stirrar på varandra tills deras ansikten smälts samman. Flickvännernas repliker är aldrig särskilt viktiga för utvecklingen av handlingen, utan man har satsat hårt, och även lyckats väl, med de poetiska skildringarna av denna utveckling.
De två flickvännerna smälter samman som någon sorgamöba medan vi får se hur de kanske egentligen avskyr varandra och det är en sån typ av ”the boy is mine”-konflikt som man bara vill sätta tänderna i, bena ut och verkligen djupanalysera. Som tittare är det alltid mycket mer bekvämt att ha en tydlig antagonist att hålla i handen, men här har omständigheterna skapat en komplex dynamik som långsiktigt blir mer gripande och effektfullt genom filmen.
”När ljuset bryts” fångar och använder de små detaljerna i varje foto med snygga scenövergångar och man jobbar med olika perspektiv på ett levande och effektfullt vis genom hela filmen. Tempot är desto mer stillsamt och dramat är hela tiden tungt naggande och skapar en realistisk mardröm som toppas av en poetisk skildring av sorg och obeveklig skam.
”När ljuset bryts” har biopremiär fredag den 18 april.
LÄS OCKSÅ: Recension: Sinners (2025) – ”En av årets mest intressanta filmer”