.jpg?width=1600&height=675&crop=top&auto=format)
Mrs. Harris Goes to Paris (2022)
Småputtrigt försök till feelgood när städerska tar Diorhuset med storm
"Mrs. Harris Goes to Paris" är en berättelse om en kvinna som gör allt för att uppfylla sin dröm: Att få bära en Diorklänning. Det är småputtrigt och fånigt fluff.
Premissen för handlingen i Mrs. Harris Goes to Paris är trivial – en änka som efter att ha städat hos rika klienter under hela sitt vuxna liv bestämmer sig för att spara ihop pengar, resa till Paris och där köpa en exklusiv Diorklänning.
Filmen bärs i första hand upp av Lesley Manvilles energiska och övertygande skådespel. När hennes karaktär Ada kliver in i det exklusiva Diorhuset i 1950-talets Paris är det svårt att som tittare inte känna det hon känner – det vill säga att hon tycks ha kommit till himmelriket. Det är fint och gulligt (precis som filmen i övrigt).
Ada är också en filmisk karaktär som det är nästintill omöjligt att inte gilla. På samma sätt som hon med sin självdistans och humor charmar hela Diorhusets personal – förutom modehusets överhuvud, spelad av Isabelle Huppert – charmar hon också tittaren.
Lesley Manville – en skådis med stor bredd på sina roller
Vid närmare eftertanke är det imponerande hur Lesley Manville kan spela så vitt skilda karaktärer. Senast jag såg henne gjorde hon rollen som obehaglig familjemateriark i thrillern Let Him Go (2020). Hon var även superb i Paul Thomas Andersons Phantom Thread (2017), som liksom Mrs. Harris Goes to Paris utspelas i ett exklusivt modehus, fast där Manville var den som gjorde rollen som husets cyniska chef vid sidan av Daniel Day-Lewis.
Till skillnad från Andersons psykologiska drama, där spänningarna mellan huvudrollsinnehavarna närmast gick att ta på, är Mrs. Harris Goes to Paris bra mycket mer lättsmält och lättglömd. Allting går liksom lite för lätt för huvudkaraktären. Hon kommer till Paris, blir direkt vän med Diors ekonomiansvarige (Lucas Bravo), som hon dessutom lyckas sammanfoga med husets stjärnmodell (Alba Baptista). Snabbt blir hon också vän med äldre rik herre (Lambert Wilson), som liksom Ada förlorat sin partner.
Ja, vi fattar att Ada är charmig och att alla gillar henne, men åtminstone en större motgång kan hon väl få tillåtas ha även om filmen försöker vara feelgood?
Småputtrigt fluff – mer fånig än feelgood
På tal om feelgood så är det en sinnesstämning jag verkligen kan uppskatta i filmer (vem vill inte må bra av att se en rulle liksom?), men det får absolut inte ske på bekostnad av att filmen blir alltför osannolik eller fånig. Mrs. Harris Goes to Paris balanserar på denna hårfina linje, men tippar mot slutet över och blir mer fånig än feelgood med ett par slutklämmar som helt enkelt inte fungerar dramaturgiskt. De knyter på ett rätt slappt sätt ihop filmens lösa trådar.
Det här är småputtrigt fluff som varken är särskilt bra eller dåligt. Det är en typ av film man slår på och sitter igenom utan att beröras nämnvärt. Det kan väl funka en mysig kväll hemma i tv-soffan, men är definitivt inte värt att lägga biobiljettpengar på.
Mrs. Harris Goes to Paris har biopremiär den 14 oktober.