Mr. Holmes (2015)
Ian McKellen gör en 93-årig Sherlock Holmes med sviktande minne som tittar tillbaka på ett oklarat fall för att försöka sätta pusselbitarna på plats innan han går bort.
Filmen är en intressant tappning av "Holmesgenren" eftersom den inte anspelar på action men istället är en lugn och dessutom berörande berättelse. Berörande eftersom det smärtar att se en Holmes som fäktas mot sin växande demens, men också att detektiven bygger en relation med sin biträdes son, Roger, en nyfiken grabb som finner en fadersfigur i Holmes.
Vi hoppar ideligen mellan den betänkande och urgamla Holmes som håller hus i sin villa och den något yngre, piggare Holmes på jakt efter sitt sista svar. McKellen, en av få publikkära skådespelare över sjuttio år gammal, lyckas sälja filmen och han känns som gjord för rollen. McKellen är som bäst när han spelar vis och samtidigt som jag njuter av hans insats är det jobbigt att inse att han närmar sig slutet av sin karriär.
Problemet jag har med Mr. Holmes är de ständiga hoppen mellan Holmes återblickar och det som händer honom i nutid. De återkommande Tempusskiften gör att ingen av delarna blir tillräckligt fördjupade och gripande. Det känns som ett typiskt dramaturgiskt problem att berättelser som drivs av två tidsperioder främst skrapar på ytan och dessvärre är Mr. Holmes inget undantag. Kanske hade den isåfall behövt vara över två timmar lång.
I filmen säger Holmes: "You shouldn't leave this world without a sense of completion." och ja, det går att applicera på själva filmen som lämnar en känsla av avslutning för Londons begåvade detektiv, även om den inte är övertygande nog för att lämna en känsla av avslutning för mig själv som åskådare.
Bäst: Ian McKellen gör en insats som jag tycker borde uppmärksammas av Oscarsjuryn men sett till att Mr. Holmes är en independentfilm är oddsen emot honom. Historien har visat att det krävs någonting alldeles extra för att bli nominerad när skådespelare medverkar i småskalade produktioner.