Mother's Day (2016)

Det är just runt nämnda Roberts som Mother's Day framför allt kretsar kring, tillsammans med filmens andra två dragplåster, Jennifer Aniston och Kate Hudson. Roberts spelar en karriärkvinna innanför TV-shop-världen, Aniston spelar en frånskild två barnmors och framgångsrik interiördesigner och Kate Hudson är dottern som lämnar allt och gifter sig med sin man från en annan kultur och så vidare.

Berättelsen är enkel och följer på klassisk maner Marshalls framgångsrecept. Flera parallella historier utspelar sig samtidigt för att på ett vis eller annat flätas samman till ett enda stort kramkalas i filmens klimax.

För i likhet med föregångare till filmer är Mother's Day som gjord för att gå på kontinuerligt i repris på diverse undangömda TV-kanaler i all oändlighet tills inte ens TV4-Komedi orkar med att visa produktionen länge. Mother's Day, med ett lika bra underhållningsvärde som ett tiotimmars inspelat akvarium på DVD har, är utan tvekan ett platt fall på många plan.

Det största problemet är den totala avsaknaden av humor, som är ett av grundkriterierna för att en film ska få kalla sig komedi. Istället verkar allt krut ha lagts på filmens marknadsföring och ett försök att kategorisera alla typer av mammor det finns ute i världen: unga mammor, gamla mammor, lesbiska och straighta mammor, frånvarande, döda, fördomsfulla, överbeskyddande och överarbetade mammor. Precis allt ska maximeras till tusen, kryddat med övertydliga klyschor gång på gång.

Alla skall känna igen sig i något och baktanken från Marshalls sida är väl ett stort spridningsfält bland publiken. Inget lyckat drag, eftersom konsekvensen blir att ingen karaktär får något vidare djup och därmed bryr man sig inte om dramaturgen. I tillägg är det för många karaktärer att hålla reda på. Någon feelgood-stämning blir det således inte, så att ge sin mor en biobiljett till den här filmen rekommenderas inte.

Slutligen: Julia Roberts, vad hände?