Moonfall (2022)
Plågsamt heroiskt när Emmerich återvänder till bioduken
Blockbusterregissören Roland Emmerich älskar sina amerikanska hjältesagor, men när tre personer beger sig in i månen för att slåss med högteknologiska utomjordingar blir det för mycket.
Med Universal Soldier, Independence Day och Godzilla står den tyske filmskaparen Roland Emmerich bakom några riktigt sköna popcornrullar. Hans senaste krigsfilm Midway var inte dum den heller. Därför var förväntningarna på Moonfall optimistiska. Men ganska snart blir vi påminda om att Emmerich också kläckt ur sig riktiga kalkonägg i bland annat 10, 000 BC, 2012 och Stonewall. Hans nya film Moonfall är inte riktigt lika svår att kolla på även om den ibland kommer nära.
När konspirationsteoretikern KC Houseman upptäcker att månen plötsligt byter omloppsbana väcker han Nasas huvudkontor. De kalkylerar snart fram att den nu rör sig i kollisionskurs mot Jorden och detta i rasande takt. Med bara några veckor på sig att förhindra Jorden från att krocka med månen, bildar Nasa-chefen Jo Fowler team med den sedan tidigare avstängda astronauten Brian Harper och deras nya vän KC. Tillsammans gör de tre sitt yttersta för att stoppa olyckan som kommer att utplåna mänskligheten – men väl ute i rymden upptäcker de mystiska krafter, som gör att allt de trott sig veta om universum kastas omkull.
Emmerich älskar att gå over the top och det märks här att han haft stort spelrum till att leka fram vad han än velat. Men samtidigt som han tagit på sig foliehatten och låtit sina antenner gå loss på milt talat kreativa tankar om utomjordiskt liv, håller han hårt i de pinsamma klischéerna. I kriget med utomjordingar har vi den amerikanska myndigheten som vill lösa problemet med atombomber, protagonisternas familjemedlemmar som kämpar för sin överlevnad på ett kaotiskt jordklot och en kraftig dos av "God save us all"-ögonblick. Man pressar också in en asiat i mixern och ger den några intetsägande repliker i hopp om att stärka filmens aktier på den köpvilligaste biomarknaden.
"Saknar substansen för att vi ska bry oss."
Inbakat i den stora berättelsen om att rädda mänskligheten finns också den lilla, om individen och dess nära relationer. Här lämnas vi med en del i övrigt att önska. Vår hjältetrios relationer till deras barn, som motiverar dem till att våga vandra hela plankan ut, har man jobbat halvhjärtat med. De saknar därför substansen som krävs för att vi ska palla bry oss. I filmens sköraste stunder blir det jobbigt att se superproffsen Halle Berry och Patrick Wilson kämpa med filmens manus – vissa replikskiften måste man bara skratta åt.
Men runt all sin platthet och alla sina plågsamma stunder av stora hjältedåd, finns det vissa delar där Moonfall landar någorlunda rätt hos mig. Den första timmen har ett väldigt direkt berättande som tilltalar. Och flera av berättandets upprepningar fungerar som en nostalgisk påminnelse om hur man gjorde den här sortens katastroffilmer förr i tiden. Kanske framför allt om hur Emmerich själv gjorde dem när han gång på gång fick till det på 90-talet. Ser du Moonfall för vad den är chansen god att du kommer underhållas.
"Moonfall" har biopremiär 4 februari.
MER LÄSNING: