Monsterfamiljen – ingen är perfekt (2022)
Ett äventyr gjort fullt ut för småttingarna
Den 28:e januari är det biopremiär för barnfilmen "Monsterfamiljen – ingen är perfekt", en slapstick-kakafoni som sköter alla inre reflektioner åt oss. Hur som helst kan den fungera som en energikick och uppmaning om allas lika värde till de små.
I uppföljaren på "Monsterfamiljen" från 2017 får vi återse den unika familjen Wishbone som kan förvandla sig själva till monster. Detta tvingas de också göra när det uppenbarar sig att det vetenskapliga föräldraparet Starr skickat deras dotter Mila på jakt efter världens mytomspunna varelser. Deras mål är att fånga in Loch Ness, Storfot och gänget för att kunna använda dem till ett hemligt experiment.
Sonen Max måste nu tillsammans med sin omvandlade familj stoppa Mila från att fullfölja sitt uppdrag innan experimentet som de förmodar är av ond gärning kan fullföljas.
Om du är en inbiten filmnörd som ogillar att få budskap nedtryckta i halsen på dig kommer du förmodligen att förakta Monsterfamiljen – ingen är perfekt. Här är budskapet så tydligt att produktionen till och med printar det i titeln. Men låt oss istället konstatera att det här är en film gjord fullt ut för småttingarna.
Medan familjen Wishbone utåt sett har alla möjliga sorters brister och tjafsar dagarna i ända kan de alltid hitta tillbaka till den obevekliga kärlek de innerst inne har för varandra. Så är inte fallet i den berömda forskarfamiljen Starr där dottern Mila hela tiden triggas till att vara perfekt och prestera bättre med varje uppdrag de känslokalla föräldrarna tilldelar henne. Hon är så uppslukad av att bli deras perfekta barn och få deras bekräftelse att hon glömmer bort sig själv på vägen. Monsterfamiljen – ingen är perfekt leder barnen hand i hand till insikten att vi kan bli älskade precis för de vi är.
"Nick Frost måste vänta på att Edgar Wright ska rädda honom."
Men även om det som barnfilm betraktat finns saker att uppskatta med Monsterfamiljen – ingen är perfekt måste jag medge att det här för egen del var en i stort plågsam upplevelse. Mycket i animationerna känns stulet från tidigare verk och humorn, som är så pass central i den här typen av film, är förvånansvärt smaklös. Det mesta av den bottnar sig i att karaktärerna slår sig och gör konstiga ljud. Värst är det med pappan Frank som inte bara är en direkt kopia på Frankensteins monster, utan också porträtteras som en fullständigt värdelös man. Det enda han gör är att le stort när han slår sig i huvudet och krampaktigt gapa "Woofta!", som är hans enda replik i monsterformat. Förnedrande för Nick Frost som gör rösten till Frank i den engelska versionen. Han måste verkligen sitta vid luren om dagarna och vänta på att Edgar Wright ska ringa och rädda honom.
Det finns hur som helst ett äventyr som driver på och som lär hålla målgruppen engagerad över speltiden på närmare två timmar. Jag önskar att man byggt mer spänning kring de skrämmande legenderna Storfot och Loch Ness-odjuret som toppar Milas jaktlista. Mycket av en film som Hitta Nemos storhet ligger i att man förvandlar omgivningen till både ens vän och motståndare. Vi vet aldrig vad havet som är oändligt och ovisst har att överraska eller chockera oss med. Monsterfamiljen – ingen är perfekt rör aldrig vid någonting kittlande.
Ambient Entertainments "Monsterfamiljen – ingen är perfekt" är som en mash-up av "Familjen Addams" och framför allt "Superhjältarna", men har noll tillstymmelse till Pixar-magi. Kanske har animationsstudion satt ribban för högt, men en sak är säker: den här typen av film visar hur bra Pixar faktiskt är.
"Monsterfamiljen – ingen är perfekt" har svensk biopremiär 28 januari och visas med svenskt tal.
MER LÄSNING: