Monky (2017)
Maria Bloms familjefilm "Monky" ger oss både allvar och varma färger
För mig är feel good-genren en av de stora knölarna i filmvärlden. Jag är den som får klökningar av En oväntad vänskap. Det känns genomskådligt, vi ska bli berörda och budskapet präntas in i oss och vi ska bli bättre versioner av oss själva. Det blir gärna gråtfest, och i en syntes ska vi som tittar förenas. Sentimentala inslag och moralkakor är väl inget Monky undviker, ibland är den för gullig och skarp i sina känslosvängar. Men den klarar sig på att den är en barnfilm. Då behövs ibland en övertydlighet för att berättarna inte ska tappa greppet om sin mer oerfarna publik.
Vi får följa en mamma och pappa, med deras son Leo och utsatta dotter Saga, hon är döende i sjukdom. Men innan hennes bortgång är hon livfull och lika överallt som en apa. Sagas intensiva aphärmande gör att familjen kallar henne för Monky. När hon väl är död, såsar den tidigare lyckliga familjen på botten. Men deras olycka vänder plötsligt när en glad apa dyker upp på deras tomt. Djurets glädje smittar av sig på familjen, och snabbt märker de att djuret påminner dem om Saga och börjar kalla apan för Monky. Men kan det verkligen vara Saga i en ny skepnad?
En dramaturgisk överraskning jag verkligen gillar med Monky är att den inte har någon tydlig badguy. I Paddington har vi den galna djuruppstopparen, som jagar den exotiska björnen. I Den bästa sommaren har vi myndigheterna som vill separera de kära sommarlovsbarnen ifrån varandra. I Monky vill egentligen alla inblandade det bästa för apan och det är snarare familjemedlemmarna själva, som måste ta reda på vilken situation som är rätt för deras nya vän. Bristen på en stark skurk känns som ett väldigt medvetet val av Maria Blom. Stort pluspoäng att hon testar modeller utan tröttsamma arketyper!
Frida Hallgrens utstrålning är underbar och Johan Peterssons värme finns där genom hela filmen. Mest speciellt var det däremot att få se Ing-Marie Carlsson, som spelar mormor. Sedan Bert har hon en speciell plats i mitt hjärta. Maria Blom har skräddarsytt en perfekt ensemble till sin femte långfilm. Vad gäller tekniken är det kul att få uppleva när ny mark bryts på den svenska filmscenen. Det är tekniken bakom den animerade apan, som krävt en väldigt avancerad arbetsmetod. Resultatet är läckert och skaparna lyckas med det viktigaste, att ge karaktär åt Monky.
Förutom intressanta berättardrag och starka skådespelarinsatser är platserna vi befinner oss på i Monky uppiggande, i kontrast mot de betongblock vi brukar se på svensk film. Istället för att ge vår apa en läskig innerstadsmiljö, har Maria Blom använt sig av ett utopiskt samhälle ute på landet där färgskalan mer eller mindre sprängs. Och detta är en viktig guldkant på inramningen av de allvarliga teman filmen behandlar.