Molly's Game (2017)

Aaron Sorkin är en av vår tids mest hyllade manusförfattare. Han debuterade 1992 med På heder och samvete, och har sedan dess bland annat skapat och skrivit tv-serierna Vita Huset och The Newsroom. Hans främsta manus kan vara till The Social Network, som regisserades av David Fincher. Nu har Sorkin för första gången själv suttit på regissörsstolen, och resultatet är klart godkänt.

Molly Bloom var en ung professionell skidåkare från Colorado, som efter en otäck olycka flyttade till Los Angeles. Hon tog ett jobb som assistent, och genom sin arbetsgivare hamnade hon plötsligt mitt i hemliga pokerrum fyllda med skådespelare och andra kändisar. Hon föll direkt för spelets elegans och tävlingarnas exklusivitet. Genom åren började hon själv anordna större och större spelturneringar där insatserna växte, och de inblandade blev farligare.

Molly's Game är upplagd lite som en Scorsese-rulle. Vi får följa Molly från tidig ålder, ända fram till nutid. Hon får ta del av alla förmåner, som kommer med att driva ett framgångsrikt imperium, men även de otrevliga och riskfyllda bieffekterna. Ryssar, FBI, och en känd skådespelare vars roll benämns som "Spelare X" är pjäser Molly helst skulle vilja bli av med. Ibland är Molly's Game lika underhållande som Maffiabröder och The Wolf of Wall Street, men tyvärr känns Aaron Sorkins film mer som en homage till Scorsese, än som sin egen grej.

Jessica Chastain spelar Molly Bloom, hon är med i alla scener. Hon är utan tvekan filmens drivkraft, och hon levererar en fin insats; tillräckligt gripande för att intresset ska bibehållas filmen genom. Molly är självsäker och pragmatisk, hon vet att hon är smartare än männen vid pokerborden. Och Jessica Chastain hittar de attributen utan problem. Idris Elba skiner också som Mollys advokat, även om han i sin roll som amerikan inte helt kan hålla borta sin brittiska dialekt.

Molly's Game är otroligt dialogdriven, och förutom de långa samtalen drivs historien även fram av Molly's berättarröst. Under den 140 minuter långa speltiden är det väldigt få sekunders tystnad. Detta blandat med oerhört många klippningar fram och tillbaka gör att man får kämpa för att hänga med. Det kan vara utmattande att se filmen, trots att berättelsen i sig är spännande.

Aaron Sorkin bevisade med The Social Network att tråkiga depositioner i själva verket kan vara otroligt fängslande, och visst lyckas han med den svåra uppgiften även här. Men hans manus har andra problem. Det är alldeles uppenbart att Molly Bloom är en komplicerad person. Ändå insisterar filmen i en (förvisso ganska fin) scen framåt slutet att det finns en enkel förklaring till hennes beteende. En motivering till varför hon inte gick juristlinjen trots sina utmärkta betyg och istället valde att anordna pokerkvällar med höga insatser. Förenklingen här gör inte den riktiga Molly Bloom rättvisa. Den klingar inte med hennes personlighet.

Som en pokerentusiast var det i alla fall kul att se hur den aspekten hade behandlats. Det är någorlunda realistiska händer som spelas (till skillnad från de i exempelvis Casino Royale), och de visualiseras på ett flott sätt. Det går heller inte att neka att Molly's Game är underhållande, men Sorkin har inte riktigt hittat sin stil som regissör än, och ska du se hans debut får du se till att inte vara det minsta sömnig, för då blir det svårt att hänga med.

Tips är att spana in Filmtopps lista över de bästa filmerna de senaste åren.