Minoriteterna tar upp kampen i The Good Fight
The Good Fight är uppföljaren till The Good Wife och fokuserar på Diane Lockhart, som börjar kämpa för den lilla människan efter hon har tvingats lämna sin gamla firma. Trots att serien bär på vissa likheter med sin något tröttsamma föregångare, lyckas den vara uppfriskande. Bland annat på grund av mångfald bland karaktärerna.
TV-serie: The Good Fight, avsnitt 1-2
Skapare: Robert King, Michelle King & Phil Alden Robinson
Med: Christine Baranski, Rose Leslie, Erica Tazel, Cush Jumbo, Delroy Lindo, Paul Guilfoyle, Sarah Steele, Michael Boatman, Zach Grenier m.fl.
Genre: Drama, Thriller
Diane Lockhart (Baranski) har haft en lysande karriär som toppadvokat i Chicago och vill pensionera sig i Italien. Men när det visar sig att hennes pension har gått förlorad till följd av ett pyramidspel, tvingas hon tillbaka in i arbetslivet. Den enda firman som vill ha henne styrs dock av hennes gamle rival Adrian Boseman.
LÄS OCKSÅ: Better Call Saul – Metodiske Mike bättre än Sliskige Saul
De första säsongerna av The Good Wife var rätt bra. Där var Alicia Florick seriens huvudkaraktär, som efter femton års frånvaro behövde återvända till advokatyrket efter att hennes man häktades för korruption. Det hela blev inte bättre av att han dessutom ertappades med prostituerade. Seriens fokus låg i att säkra sin familjs ekonomi och att återbygga sitt rykte. Extra intressant var det när det slog gnistor om Alicia och hennes nye chef. De sista säsongerna upprepade dock ett tröttsamt mönster där karaktärerna försökte överlista varandra, skapa nya firmor och undkomma fängelsestraff.
I The Good Fight får vi återse ett antal karaktärer. David Lee (Grenier), den lilla vesslan, är lika förutsägbart osympatisk som alltid. Föga förvånande är det han som tvingar ut Diane från firman efter att det har framkommit att hon har förlorat alla sina pengar. För ett ögonblick ser det ut som att The Good Fight bara kommer att fortsätta på samma spår av kontorskäbbel som gjorde The Good Wife så tröttsam mot slutet.
Diane lämnar dock detta bakom sig när hon kommer till sin nya firma. Med sig har hon Marissa Gold (Steele), Eli Golds käcka och sluga dotter. På den nya firman får vi även återse Lucca Quinn (Jumbo), ett av de fräschare tillskotten i de sista säsongerna av The Good Wife.
Som titeln åsyftar handlar inte The Good Fight om att kämpa för den lilla människan. Firman Diane jobbar på är fylld av minoriteter. Quinn är likt de namngivna partnerna en afroamerikansk kvinna. Den nyutexaminerade advokaten Maia, som också råkar vara dotter till landets mest hatade man, är lesbisk. Faktum är att Diane sticker ut lite som vit och heterosexuell. Tillsammans tar de upp kampen för den lilla människan.
Rollistan känns faktiskt starkare i The Good Fight än i föregångaren. Visst var Julianna Margulies bra som titelfiguren i The Good Wife, men jag var nog inte ensam om att vara trött på ”Saint Alicia” och hennes svårigheter, som, så klart, aldrig var självförvållade. Delroy Lindo, som spelar Dianes nya chef, har varit karaktärsskådespelare i uppemot trettio år nu. Han spelar firmans stabila ledare, en advokat som är lika tuff som han är smidig. Rose Leslie, som troligtvis är mest känd för Game of Thrones-repliken ”You know nothing, Jon Snow”, spelar rollen som den smått vilsne nyutexaminerade advokaten. Det är tur att de gav hennes karaktär ett antal lager till, för detta är något vi har sett många gånger förut. Seriens starkaste kort är Cush Jumbo, som alltså återvänder som Lucca Quinn. När vi först fick träffa Quinn fick hon fall som, bokstavligt talat, befann sig ett snäpp ovanför bottenskrapet. Redan då var hon tuff och intelligent. Nu när hon arbetar på en stor firma, känns det som att hon äntligen är i sitt rätta element.
Själv tycker jag inte att Diane Lockhart är tillräckligt intressant för att vara seriens huvudkaraktär. Baranski är en duktig skådespelare, men karaktären är färglöst skriven. Det enda som gör henne någorlunda intressant är hennes idealistiska sida. Då idealism mer eller mindre ingår i seriens titel, känns det dock som att det finns gott om utrymme för att vidareutveckla hennes rollfigur.
LÄS OCKSÅ: Recension: Tredje säsongen av Bosch - Den bästa hittills
The Good Fight är producerad av ett kabelbolag. Detta betyder bland annat att ribban för vad som får sägas och göras är lite högre. Personligen bryr jag mig inte så mycket om blodskvätt eller nakna kroppar, men uppskattar det ocensurerade språket desto mer; karaktärerna kan dra till med ett ”fuck” när det passar. Den bästa ”f-bomben” är den första, som Diane yttrar när hon precis har fått reda på vad som har hänt med hennes pension. Vi får även kortare säsonger, vilket brukar innebära ett mer intensivt berättande. Det återstår att se om The Good Fight kan undvika sin föregångares tröttsamma fallgropar.
Bäst: Lucca Quinn (Cush Jumbo)
Sämst: Diane Lockhart
