Milo - Månvaktaren: Vacker och småtrevlig saga för barnen
Med en oerhört läcker animation och småtrevliga karaktärer är Milo - Månvaktaren en saga som barnen säkert kommer gilla.
Även jag häpnas över detaljrikedomen i den estetiskt tilltalande värld som målas upp, men som vuxen blir jag lite besviken. Berättelsen är väldigt rakt fram, karaktärerna väl endimensionella och samma material har gjorts bättre förut, omstöpt i andra former. Parametrar som ett barn tar hänsyn till? Naturligtvis inte. Milos resa riktar medvetet in sig på en speciell målgrupp och har ett tillräckligt högt tempo för att hålla de yngsta i sitt grepp speltiden ut.
På en magisk planet där solen och månen styr över allt levande blir den unga faunen Milo oväntat vald till månens vaktare. Som månvaktare måste han sammarbeta med solens vaktare, den karismatiske och muskulösa Sohone, för att vidhålla balansen i världen. Men Milos brist på erfarenhet leder till konflikter vilket den onda lavajätten Necross utnyttjar till sin fördel. Tillsammans med flickan Grimm, som är gjord av någon sorts lera, ger sig Milo och Sohone ut på äventyr, med målet att tillintetgöra Necross en gång för alla.
Alexandre Heboyan (Kung Fu Panda) och Benoît Philippons berättelse är väldigt rak, tydlig och puttrar i ett för barn lagom tempo. Däremot går det inte komma från det faktum att historien följer äventyrsmallen till punkt och pricka. Den osannolika hjälten (Milo) ger sig ut på ett äventyr som inte bara förändrar hans syn på världen utan även på sig själv. Vi har den korkade antihjälten (Sohone) som också han gör en inre resa vid sidan av hjälten. Sen det typiska kärleksintresset (Grimm), som faktiskt studerar och läser böcker, något som regissörerna får henne att betona några gånger för mycket. Sist men inte minst kommer den stora stygga vargen (Necross), som till varje pris måste besegras för att sällskapet ska nå sitt mål. Tröttsamt? Visst.
Läs mer: Recension: Your Name (2017)
Underhållande? Det också! Animationen andas av kreativ rikedom. Det finns oerhört många olika varelser i Milos värld, där nästan samtliga har en unik design. Stundtals får jag lite Tim Burton-vibbar, på ett bra sätt. Ett riktigt stämningsfullt soundtrack - komponerat av Bruno Coulais som även gjorde musiken till underbara stop-motion filmen Coraline (2009) - där olika sorters pompös klassisk musik pumpas i bakgrunden, skapar ytterligare dynamik. Dialogen är bitvis korkad, som när Milo gör något modigt och Grimm utbrister: "Åh vad modig du är Milo", men också ganska rolig om man kliver ner från sina cyniska höga hästar. Den speciellt färgstarka birollskaraktären, vattendjuret Phospho, levererar några sköna one-liners.
För att summera är det främsta målet med Milo - månvaktaren att underhållande den yngre publiken. Till skillnad från Disney/Pixars filmer görs det inga ambitiösa försök i syfte att tillfredsställa en äldre målgrupp. Filmen är precis vad den utger sig för att vara, något som jag uppskattar. Trots flera brister är Milos äventyr en bra mycket bättre film i jämförelse med mycket av det som finns tillgängligt på barnfilmsmarknaden. Det jag som recensent tar med mig är den underbara animationen som tåls att titta på flera gånger. Kanske tar jag även med mig min lillasyster på ett biobesök.