Mile 22 (2018)

Den högintelligenta men lättretliga underrättelseagenten James Silva (Mark Wahlberg) får tillsammans med sitt topphemliga och skickliga team i uppdrag att transportera en sydostasiatisk polis, som innehar vital information, till USA. Sträckan till flygplatsen är 22 miles lång, fienden är dem på spåren och planet tänker inte vänta.

Premissen för "Mile 22" är inte så dum. En klassisk kamp mot klockan-idé i modern tappning. Jag säger modern för att Berg försöker inkorporera de aktuella politiska spänningarna mellan USA och Ryssland. Problemet är att den tilltänkta dramatiken avbryts konstant av actionsekvenser som är så ofattbart uselt ihopsatta att all entusiasm avtar. Klippningen är så snabb och rörig att det gränsar till Michael Bay-nivå. Det är omöjligt att få en uppfattning om vad i hela friden det är som pågår. De amerikanska hjältarna lyckas plötsligt överlista sina motståndare, ur omöjliga situationer.

Karaktärerna ges lite luddiga bakgrundsinformationer; Silvas krokiga livshistoria beskrivs under förtexterna, hans kollega Alice Kerr (Lauren Cohan) har en dotter som får lida av sin moders yrkesval. Men det här är inget som vi påminns av under de hetsiga striderna – skådespelarna ges väldigt lite utrymme att agera och det är svårt att få någon känsla för vilka deras karaktärer är. Wahlberg, som samarbetat med Berg tidigare, ger oss ofta sitt klassiska förvirrade ansiktsuttryck, och han skriker och skäller på folk lite som han gjorde i The Departed, fast utan finess.

John Malkovich har en liten biroll som faktiskt fungerar, han är chefen i kontrollrummet som bär kostym och sneakers. Tugget mellan honom och Wahlberg är i alla fall något underhållande. Det ser ut som att Malkovich vet att han är lite för bra för det här. Och trots de fasansfulla actionscenerna är filmens enkla utgångspunkt tillräckligt intressant för att Mile 22 ska undvika lägre betyg. Men när halva filmen är nästintill epileptisk, är det svårt att ge den mycket mer än så.