Me and Earl and the Dying Girl (2015)
Trots alla blockbusters, reboots och uppföljare som kommer ut idag finns det fortfarande filmer som vågar vara originella. Givetvis finns det originella filmer med såväl stor som liten budget, men personligen har jag en förkärlek för independentfilmer. Eftersom de oftast inte hanteras av något större filmbolag anpassar sig filmerna sällan efter den breda massans efterfrågan och ges därefter ofta en chans att vara nytänkande och annorlunda. Ibland funkar det inte alls. Men när det stämmer kan det resultera i fantastiska filmer, som underbara Me and Earl and the Dying Girl.
Tonårskillen Greg (Tomas Mann) tampas med ett dåligt självförtroende och försöker glida igenom sista året av highschool så osynlig som möjligt. Han undviker att skaffa nära vänner och åtar sig istället att bli lagom bekant med alla för att överleva. Den enda huvudsakliga vännen Greg har är Earl (RJ Cyler). Sedan ung ålder har de skapat film ihop, lågbudget parodier på filmiska mästerverk. Trots deras långa vänskap vägrar Greg kalla Earl för en vän utan föredrar medarbetare, något Earl stör sig på. Såhär puttrar Gregs liv på tills hans mamma en dag tvingar honom att hitta på något med Rachel (Olivia Cooke), en tjej som går i hans klass som har fått cancer. Plötsligt vänds hela Gregs liv upp och ner.
Detta är inte en vanlig, slätstruken amerikansk ungdomsfilm i highschool format. Utan Me and Earl and the Dying Girl är en mycket originell, intelligent och något filosofisk berättelse om vänskap; inte om kärlek som man på förhand kanske kan tro. Istället för förälskelse utmynnar det inledningsvis ointressanta mötet för både Greg och Rachel i en stark och mycket trovärdig vänskap, som inte bara ger Greg en förståelse för fördelarna med äkta vänskap, utan också får honom att bearbeta sitt dåliga självförtroende.
Det är fruktansvärt träffsäkert skildrat och en stor eloge till manusförfattaren Jesse Andrews, han har gjort ett strålande jobb med att skapa känslomässiga band mellan filmens tre huvudsakliga karaktärer. En historia av denna kaliber är självklart sentimental men Gomez-Rejon lyckas perfekt balansera vemod med humor.
För givetvis är filmen fantastiskt rolig också. Men det är mer subtil humor som man nästan måste läsa mellan raderna för att uppskatta. För att skapa ett perspektiv är det en liknande humor som Wes Anderson brukar använda i sina filmer. Scenerna där Greg och Earl spelar in sina filmer för också mina tankar till Anderson, det verkar som att det är ett medvetet stildrag av Gomez-Rejon, kanske är Anderson för honom en stor inspirationskälla.
Naturligtvis måste skådespelarna prestera för att ro ett bra manus i hamn och prestera gör ensemblen med råge. Mann och Cooke är fullständigt briljanta i sina roller. Det krävs en stor närvaro för att engagera och samtidigt förmedla den underliggande humorn, men det lyckas de bägge galant med. Sen att Nick Offerman (The Kings of Summer) spelar Greggs pappa och levererar den kanske konstigaste och roligaste monologen jag någonsin sett på film gör inte saken direkt sämre.
Sammanfattningsvis är Me and Earl and the Dying Girl en filmupplevelse utöver det vanliga. Fantastiska prestationer, ett lysande manus och regissörens balansgång mellan det sentimentala och det komiska gör filmen oerhört fräsch och originell. Den möjliggör till diskussioner om livet och är i min bok förra årets kanske allra bästa film.