Recension: Dune: Prophecy (säsong 1) – Så bra är storsatsningen

2024 markerar året då jag blev en hopplös, tvättäkta supernörd. Denna livsförändring skedde när jag såg Denis Villeneuves mästerliga Dune-uppföljare. Knockouten var total.

Filmen fick så klart högsta betyg (du hittar min recension här) och helt plötsligt hade jag läst alla Frank Herberts Dune-böcker, svept flera filmer och dokumentärer (rekommenderar den om Jodorowskys ambitiösa men dödsdömda 70-talsfilmatisering) och så sent som i går spelade jag brädspelet Dune: Imperium - Uprising med kanske lite för stor inlevelse. Kort sagt, jag älskar Dune.

Att mina förväntningar var höga på den påkostade HBO-serien Dune: Prophecy, säger sig självt. Införlivades de? Nej, det kan jag inte påstå. Seriens showrunner, Alison Schapker, lyckas inte skildra det som faktiskt gör Dune så unikt – välgrundade och skickligt inbäddade filosofiska och religionskritiska diskussioner. Hon har inte heller förstått vad som är Sisterhood of Dunes (2012) stora styrka; romanen som Prophecy baseras på och som skrevs så Frank Herberts son Brian Herbert. För inte är det de helt omotiverade sexscenerna med "Netflixsnygga" ungdomar som drar linor och hänger på barer där det spelas technomusik. Hur konstigt det än låter så får vi faktiskt se detta.

LÄS OCKSÅ: Rebecca Fergusons hårda krav för att gör svensk film igen

Spolar tillbaka bandet 10 000 år

Prophecy utspelas 10 000 år innan berättelserna om Lady Jessica och Paul Atreides och ungefär lika långt efter dagens datum här på jorden. "Kriget mot de tänkande maskinerna", alltså maskiner utrustade med avancerad AI-tekonologi, är över och imperiet har splittrats mellan de som vill förbjuda högteknologi och dem som ser nyttovärdet i den. I böckerna är det "The Butlerians" som är de allra mest fundamentalistiska och vars handlingar påminner en hel del om de brutala terroristorganisationerna som präglar vår samtid. Det är också deras hat mot tänkande maskiner som triggade kriget, som därför också kallas för "The Butlerian Jihad".

Sett till detta och hur aktuella diskussionerna är om AI-teknik, är det anmärkningsvärt att Prophecy knappt utforskar dessa centrala teman, utan istället mest nöjer sig med att låta tekniken vara förbjuden och ha några rebeller som använder sig av den i förbifarten.

Bokens andra huvudfokus är etablerandet av Bene Gesserit-ordern, som här får ett relativt stort utrymme. I två parallella tidslinjer följer vi systrarna Valya och Tula Harkonnen, vars äldre versioner spelas av de alltid så utmärkta Emily Watson och Olivia Williams. Efter att ha gjort bort sig i kriget mot de tänkande maskinerna är familjen Harkonnen förpassade till ett slags sibiriskt helvete i form av en isplanet där de lever på att jaga valar och sälja deras päls (jag älskar detaljen med valpäls).

Det är ett riktigt skitliv, som den ambitiöse och hämndlystne Valya vägrar att acceptera. Hennes plan är att ansluta sig till Bene Gesserit och klättra i hierarkin genom att spela ut varenda motståndare som kommer i hennes väg. Hennes osäkra syster, som desperat vill vara till lags, visar sig vara ett oväntat effektivt vapen på jakt efter hämnd och upprättelse. 

Ett märkligt men häftigt anakronistiskt hopkok

Delarna som rör Bene Gesserit fungerar klart bäst och är seriens stora styrka. Här är miljöerna betydligt mer genomarbetade och Watson och Williamson är underbara att följa, liksom de som spelar deras yngre versioner. Eftersom serieskaparna har skurit bort det mesta av det bästa från boken hade det varit klokt att helt och hållet fokusera på Valya och Tulas historia, men istället har man konstruerat flera intriger för att skapa ett slags Game of Thrones i rymden. Problemet är att de andra husen har för lite speltid för att göra några direkta intryck, och estetiken dem emellan spretar friskt.

Resultatet blir ett märkligt anakronistisk hopkok där folk rider på hästar, går runt i skinnjackor, lyssnar på techno, flyger rymdskepp, smyger med robotar och går i uråldriga kloster. Även om det låter smått briljant på papper är speltiden på sex avsnitt alldeles för kort för att ens kunna etablera grunderna, särskilt när det ska hamras in intriger.

Nu har jag bara fått se fyra av sex avsnitt och det fjärde avsnittet var faktiskt rejält spännande, så vem vet, kanske höjer sig helheten något. Om så är fallet hoppas jag på en till säsong, för det finns så mycket bra att hämta i källmaterialet som än så länge lagts åt sidan. Låt serieskaparna ta ett omtag, då kan det bli riktigt bra – nu känns det mer som en rörig skiss. Förhoppningsvis blir de som har ett sundare förhållande till Dune-världen mer imponerade.

"Dune: Prophecy" har premiär den 18 november på Max.