Marry Me (2022)
Jennifer Lopez spelar superartist i ny romantisk komedi.
Efter mycket om och men går nu "Marry Me" på landets biografer. Eric Diedrichs har sett den romantiska komedin och tycker att den är ungefär som väntat.
Jag tillhör dem som verkligen kan uppskatta en bra, romantisk komedi. Klyschor åt sidan, jag bryr mig inte. Det enda som krävs är egentligen bra kemi, några schyssta skämt och en kul idé. När det kommer till Marry Me så lyckas den rätt bra på samtliga punkter.
Scenariot i fråga: J-Lo spelar en sexig artist (typ sig själv, självförtroendet är det inget fel på) som ska gifta sig med superstjärnan Bastian inför 20 miljoner pers på en livesänd konsert. Precis innan det är dags att säga "I do" får hon veta att pojkvännen varit otrogen. I någon sorts plötslig panik gifter hon sig istället med en random snubbe i publiken – gymnasieläraren Charlie (Owen Wilson). Skiljas eller inte skiljas, det är frågan.
Förvånansvärt uppfriskande
Konceptet låter på förhand precis lagom dumt för att det ska fungera, vilket det också gör – mycket tack vare rutinerade skådespelare och några sköna kängor mot dagens mediemaskineri. Även om det mesta går att förutse på långa vägar finns det en charm över Marry Me som är svår att värja sig emot.
Dessutom, vill jag ändå hävda, är Marry Me rätt unik i dagens bioutbud. För det första är det en klassisk romantisk komedi, något som knappt görs längre. För det andra är det en klassisk romantisk komedi om ett par i 50-årsåldern, hur många sådana har du sett? Därtill är könsdynamiken rätt annorlunda mot hur det vanligtvis brukar se ut i genren, med en framgångsrik kvinna med överhanden och där "uppbrottet" inte sker för att någon oundviklig lögn kommer upp till ytan.
Marry Me är sannerligen ingen ny Notting Hill, men det är en sevärd romantisk komedi bra mycket bättre än det mesta streamingtjänsterna bjuder på.