Marmaduke (2022)
Marmaduke är något för hundfamiljen!
Sugen på att mysa till det med familjen? Marmaduke är en film som har en bra blandning mellan barnslighet och vuxenhet och passar då bra för fredagskvällen.
Marmaduke lyckas som familjefilm specifikt för att hundägare kan känna igen sig i titel-jycken. Slafsig, tiggande, leksam, hoppig, pruttig, jagar katter, ja, allt som kommer i hundpaketet. Det är hel enkelt väldigt relaterbart. Även tempot går att jämföra med en hunds hjärna – hetsigt i det flesta fall och i vissa stunder lugnt. Det bjuds även på små roliga referenser till andra filmer. Marmaduke är en Grand danois som självaste Scooby Doo, där vi kan känna igen flera ljud som "Ruh Oh" och även skrattet finns med.
Marmaduke tvingas visa upp sina bästa sida
I filmen får vi följa Marmaduke (Pete Davidson), vars husse tycker att han är otränad och vild. Hundtränaren Guy Hilton (Brian Hull) tar på sig utmaningen att träna Marmaduke inför det kommande hundmästerskapet, något Marmaduke inte gillar till en början. När han väl kommer igång med sin träning får han kämpa sig fram och visa på att detta är något han vill, men även för att gottgöra sin familj. Dock så måste han ta sig förbi afghanhunden Zeus (J.K. Simmons) som gör allt för att stoppa honom.
Handlingen är väldigt simpel, en hund som är som en hund, tills problematik uppstår och då måste visa sin bästa sida för familj och omvärld. Innehållet kan för vissa vara osmakligt när handlingen leker med hundar på ett stereotypiskt sett. Chihuahua från Mexico i Sombrero, en Shih tzu från Kina i en typisk "kinesisk mästare"-stil, en tuff Engelsk bulldog med extrem brittisk brytning osv. Personligen var detta ingenting jag störde mig på.
Det kan vara något problematiskt när man ser en animerad film och får upp en skådespelare i huvudet på grund av dennes röst, men här gör alla bra ifrån sig utan att stjäla showen. Det bjuds även på musik lite här och där, vilket är kul, även om de hade kunnat skippa Davidsons röst i en låt mot slutet.
Vanligtvis brukar jag inte vara ett fan av dagens animationer. Här fungerar med djuren och alla sorters hundar som är delaktiga i tävlingen, vissa väldigt komiska, söta eller flummiga. Sämre är det däremot med människorna, som mest känns som en konstig blandning mellan Superhjältarna (2004), Det regnar köttbullar (2009) och Coraline och spegelns hemlighet (2009). Stora överdrivna över-eller underkroppar, smala ben och armar och överdrivet stora huvuden med spetsiga näsor. Inte min smak. Samtidigt finns här en rik fantasi som påminner om den kreativitet vi sett i äldre animerade filmer.
I slutändan är Marmaduke tillräckligt bra och mysig för hela familjen med en simpel och enkel berättelse. Det är inget som sticker ut som skriker wow, men det funkar. Det är en historia om att aldrig ge upp oavsett vem man är, samt vikten av att acceptera en person (i detta fall hund) som den är. Tillsammans kan familjen klara allt.