Recension: Maria (2025) – Angelina Jolie i symbios med sin roll

Nu är den här – filmen om finalakten i livet för en av vår tids största sopraner, Maria Callas. Angelina Jolie får här chansen att leverera en prestation utöver det vanliga, nämligen att besjäla 1900-talets största operadiva. I motsättning till många andra personporträtt av stora artister så är det faktiskt Jolie själv som framför det mesta av sången – vilket är ett konststycke väl värt att nämna i sig, förutom hennes skådespelarinsats.

Filmen är regisserad av Pablo Larraín (Spencer) som har gjort sig ett namn som en virtuos inom genren av djupgående och fängslande personporträtt. Skådespelarinsatserna görs av (Angelina Jolie) som porträtterar Maria Callas; hennes hembiträde Bruna, Alba Rohrwacher (Io sono l'amore); butlern Ferruccio, Pierfrancesco Favino (World War Z), och Haluk Bilginer (Vinterdvala) som hennes älskare Aristotle Onassis, samt även journalisten Mandrax, Kodi Smit-McPhee (X-Men: Apocalypse).

Filmen tar sin början i en period av respit, där Callas har dragit sig tillbaka från rampljuset. Vi följer henne på en inre och yttre resa genom Paris gator, där ett dokumentärteam följer hennes varje steg. Det är en tid präglad av introspektion och en kamp för att återupptäcka den röst som en gång förtrollade världen. Angelina Jolie fångar med stor värdighet hennes kamp mellan den yttre glansen av en världsstjärna och den inre osäkerheten hos en kvinna på jakt efter sig själv.

En skör primadonna i klorna på missbruket

En av filmens styrkor ligger i dess visuella och narrativa struktur. Återblickarna till Callas tidigare karriär har getts en effektfull, åldrad estetik som förstärker känslan av nostalgi och förlorad storhet. Dessa sekvenser är inte bara visuellt slående utan bidrar också till en djupare förståelse för Callas inre värld, där gränsen mellan fantasi och verklighet ofta suddas ut – allt medan hennes förmåga att greppa det hon ser runt omkring sig sakta glider henne ur händerna i takt med att hennes tablettmissbruk ökar.

Filmens centrala tema kretsar kring Callas kamp mot sin sviktande hälsa och hennes motstånd mot att söka medicinsk hjälp. Hennes relation till piller och något som liknar självspäkning belyses på ett sätt som ger en insiktsfull blick in i hennes psykiska och fysiska strider. Samtidigt som hon utåt framstår som den stora operadivan, avslöjas hennes inre som en skör och osäker individ, ständigt på jakt efter bekräftelse från sin omgivning.

Regissören lyckas med konststycket att balansera denna dualitet, där Callas både är en oförglömlig ikon och en sårbar människa. Filmens styrka ligger i dess förmåga att visa hur hon ständigt levde vid avgrundens rand, medveten om att hennes ord och handlingar skulle bli hennes eftermäle.

Det är en känsla av öde och ofrånkomlighet som genomsyrar filmen, vilket gör den både gripande och tankeväckande.

En minnesvärd prestation? Återstår att se

”Maria” är mer än bara en biografi – det är en studie i mänsklighetens komplexitet och skörhet som paketeras på ett mycket snyggt sätt av Angelina Jolie. Det är en film som kommer att lämna många med ett bestående intryck och ger samtidigt en nyanserad bild av en kvinna vars liv var lika storslaget som hennes musik.

Hur håller då helheten ihop i slutändan? Jo då, för all del. Bitvis är filmen tårdrypande vacker med ett manus som verkligen känns stringent och genomtänkt. Angelina Jolie satsade hårt på att nå sitt konstnärliga klimax och att framföra ett porträtt som skulle övertyga publiken, och svar ja – jag är nog övertygad. Om hennes prestation gör samma intryck på publiken får tiden utvisa, men det bådar gott tycker jag.

”Maria” har biopremiär den 31 januari.