Mandy (2018)

Det är 1980-tal och makarna Red (Nicholas Cage) och Mandy (Andrea Riseborough) bor själva ute i skogen i en lugn och isolerad tillvaro. Mandy är konstnär men jobbar även på den lokala bensinstationen, medan Red är skogshuggare. En dag när Mandy är på väg till jobbet åker en minibuss förbi henne. I den sitter medlemmarna i den religiösa kulten Children of the New Dawn. Deras ledare Jeremiah (Linus Roache) bestämmer sig för att att han måste ha henne, kosta vad det kosta vill.

Mandy genomsyras av hårdrock, på fler sätt än det hypnotiska soundtracket av Jóhann Jóhannsson (som tyvärr gick bort innan filmen hade premiär). Det är gott om motorsågar, blod, långt hår, motorcyklar och till och med en brinnande kyrka. Fotot är vackert och känns originellt, med starka kontraster av neonfärger i de mörka skogarna. Ibland bryts filmen av med animerade sekvenser som visar drömmar, som jagar Red. De scenerna ger berättandet en spännande udd, och är för det mesta vackra.

Filmen präglas inledningsvis av sparsmakad dialog och statiska bilder. Ibland blir det kanske lite väl långsamt, personen bredvid mig i biosalongen nickar till flera gånger. I mitten av filmen sker ett temposkifte och tonen ändras till mer komisk och parodisk. Absurda slagsmålsscener simulerar något sorts våldsamt samlag. I hjärtat av komiken ligger Nicholas Cages skådespel, som är intensivt och växlar mellan realistiskt och överdrivet. Även dialogen är medvetet töntig och citatvänlig, speciellt fraser Red spottar ur sig medan han ger sig på dem som skadat hans Mandy.

Den nymfliknande vackra frun som blir våldförd för att hennes man ska ha någon att banka skiten ur, är kanske en kliché som har sett sina bästa dagar. Men trots det är Mandy en speciell filmupplevelse; De flesta karaktärerna är uppskruvade, speciellt medlemmarna i kulten. Karismatiske Jeremiah är solid och framförs med precision av Linus Roache.

"Mandy" har ännu inget premiärdatum i Sverige så det återstår att se om den kommer visas på bio.