Recension: Mami Wata (2023) – budskapet drunknar på vägen
Det vrålsnygga foto räcker inte hela vägen
När invånarna i den lilla byn Iyi börjar kritisera den lokala shamanen, Mama Efe, sätts saker i rullning som i slutändan hotar deras liv. Sebastian har sett Nigerias Oscarsbidrag men kan inte hålla med hyllningarna.
"Mami Wata" är delvis en film svår att prata om. Den är nämligen 1 timme och 47 min lång och om du frågar mig vad den egentligen handlar om skulle jag behöva redogöra för händelser som sker nästan en timme in. Så lång tid tar det innan saker och ting verkligen kickar igång.
Kortfattat handlar berättelsen om den lilla byn Iyi där invånarna och shamanen Mama Efe har haft en lång relation. I rollen som shaman står hon i kontakt med vattengudinnan Mami Wata och det är när byinvånarnas förtroende för henne börjar tryta som saker och ting sätts i rullning. I korselden mellan gammalt och nytt hamnar de båda systrarna, Zinwe och Prisca.
Slående foto
Det första som slår en är det svartvita fotot. Närbilder och starka kontraster mellan dag och natt gör Mami Wata till en vrålsnygg skapelse. Även titeldesignen utstrålar elegans. Fotot är ofta statiskt och regissör C. J. "Fiery" Obasi arbetar med långa tagningar som ofta sätter skådespelarnas ansikte i fokus.
Det är snyggt men det gör också själva miljöerna ganska svårorienterade. Det är exempelvis utmanande att skapa sig en bild av byn Iyi eftersom det knappt existerat några etableringsbilder. Närbilder följs av halvbilder. På grund av det slås jag alltför ofta av känslan av att scenen skulle kunna vara inspelad i en studio. När en karaktär tidigt i berättelsen sätter sig på en motorcykel och kör väg till en bar är det smått omöjligt att veta var i relation till allt annat som karaktären befinner sig i. Det ger ett fragmentariskt intryck och världsbyggandet blir därför lidande.
Som jag tidigare nämnde tar det en bra stund innan filmen kommer igång, och då har det nästan gått 50-60 minuter. Systrarna Zinwe och Priscas kamp mot de onda krafter som vill ta över deras by blir först då gripande.
Tyvärr lär nog redan många ha checkat ut vid det laget. Jag själv är nästan en av dem.
Under ytan finns ett gripande drama om konflikten mellan naturens urkraft och det moderna. Tyvärr drunknar budskapet någonstans längsmed vägen i ett långsamt berättande. Alla inblandande skådespelare behandlar sina roller med stor vördnad, men Mami Wata blir i slutändan ett hantverk med inslag att imponeras av snarare än en imponerande helhet.
"Mami Wata" här ännu inget bekräftad premiärdatum på bio i Sverige.