Mama (2020)

Tolvåriga Xiaoxian tar ofta hand om sina småsystrar. Hon lagar mat åt dem, tvättar och hjälper till med läxor. Xiaoxian och hennes systrar reder sig för det mesta själva, och tillsammans hjälper de även morföräldrarna på deras jordbruk när de inte läser läxor eller gör andra sysslor. Flickornas föräldrar har däremot fullt upp med annat. Mamman är höggravid och pappan jobbar i en avlägsen stad för att kunna försörja den utökande familjen.

Mama kretsar kring Xiaoxian och hennes familj under en vecka på 1990-talet, och handlar helt enkelt om en vardag på den kinesiska landsbygden. En vardag som kantas av hårt arbete, långsamma mornar och tysta middagar.

Filmen är baserad på Li Dongmeis egen barndom och de upplevelser som formade hennes liv. Det märks att Dongmei har en bakgrund som dokumentärfilmare eftersom det inte riktigt känns som en regelrätt spelfilm. Det är långa tagningar och stilla kameror, där karaktärerna lever sina vardagliga liv på andra sidan skärmen med en sådan självklarhet att de rutinmässiga upprepningarna – som för ovanlighetens skull får ta en stor plats i berättandet – ger en väldigt autentisk bild av hur det antagligen var att leva på den kinesiska landsbygden under 90-talet.

"En väldigt utelämnande biografi."

Det är genomgående väldigt lite dialog i filmen. Karaktärerna äter nog mer än de pratar. Brist på dialog behöver inte vara något negativt då man kan använda sig av andra berättartekniska element än repliker, men i Mama haltar det ibland. Det förklaras aldrig riktigt vad det är som händer eller vilka relationer karaktärerna har till varandra, vilket får det att kännas som att jag som publik redan förväntas förstå handlingen innan filmen har börjat.

MER LÄSNING:

De bästa filmerna på Göteborgs Filmfestival 2021

Det är ett ganska stort krav på en publik, och trots att jag uppskattar det så kallade slice of life-berättandet, så medför det istället ett krav på en tydlighet hos regissören, som tyvärr inte riktigt finns där. Att nästan hela filmen består av helbilder bidrar även det med en distans till karaktärerna och deras dilemman som, trots fantastiska bilder, får mig att inte riktigt dras in i berättelse på samma sätt som jag egentligen hade velat.

Det stora avståndet mellan publiken och karaktärerna är nog trots allt ett medvetet val. Mama är en väldigt utelämnande självbiografi som till stor del handlar om Li Dongmeis egen mor och en händelse som utspelade sig under en dag, men präglade ett helt liv därefter. Att berätta en sådan stark historia från sin barndom kräver nog därför lite distans, och jag tycker ändå att vi kommer nära.

För fler recensioner --> Scrolla vidare!