Det blåser upp en vind (2013)

I förrgår fick jag nys om mästerregissören och visionären Hayao Miyazakis (Spirited Away, Min granne Totoro) nya film Det blåser upp en vind. Igår pluggade jag i DVD:n förväntansfull och ovanligt nyfiken. Varför denna nyfikenhet?

Jo, jag hade ingen aning om vad filmen handlade om eller vad det var för genre. Jag visste absolut ingenting förutom att: 1. Miyazaki är regissör, 2. filmtiteln. Men denna lilla informationen var allt som krävdes för att jag och min flickvän så fort som möjligt ville se Miyazakis nya film och det säger en hel del om regissörens storhet.

Om du, som jag gjorde, förväntar dig en fantasifull familjefilm så kommer du bli förvånad. Det blåser upp en vind är en gripande och bitvis väldigt smärtsam och obehaglig dramabiografi om japanske flygplansingenjören Jirô Horikoshis liv under 1920-1930-talen.

Jirô lever för sina flygplan och genom filmen återkommer hypnotiska dagdrömmar där Jirô på en närmast utomkroppslig nivå fantiserar om möten med den italienska flygplansingenjören och idolen Giovanni Caproni. En dag när Jirô åker tåg till ingenjörsskolan möter han Nahoko. Hans livs stora kärlek.

Utöver de makalöst vackra animationerna är parets kärlekshistoria filmens stora styrka. Varje scen är laddad med känslor.

Det är vackert, känslosamt, sorgligt och gripande. Det var också intressant att se hur Tysklands och Japans relation utvecklades fram mot kriget. Tyckte det var extra intressant hur outvecklat Japan var under den här tiden.

Kan vara värt att tillägga att det är en mycket långsam film som förmodligen är helt ointressant för barn. Miyazaki har själv sagt att detta är hans sista film. Hoppas han hinner ångra sig.