Magisterlekarna (2022)
Har årets vattendelare landat?
Det svenska dramat "Magisterlekarna" har världspremiär på Göteborg Film Festival. Filmtopps Eric Diedrichs har sett filmen och är rätt besviken på resultatet.
Med sin långfilmsdebut har regissör Ylva Forner valt att adaptera Kristofer Folkhammar vattendelare till roman, Magisterlekarna: sodomitisk melodram, som släppte för några år sedan. I teorin är det ett rätt spännande experiment, tyvärr visar det sig inte vara så i praktiken.
I centrum har vi gymnasiet San Sebastian där alla elever är bögar i en sorts anakronistisk värld där kitschigt 80-tal korsas med inslag av modern teknik. På skolan får även Magistern förnedra, smiska och ligga med de minderåriga pojkarna utan att någon lyfter ett ögonbryn – det är bara så det ser ut, helt enkelt. Särskilt intresserad är han över att lägra Charles, skolans drömpojke. Inte Charles emot.
Inte mer kinky än vad som finns hos valfri streamingtjänst
Det är rätt tydligt att Magisterlekarna är ett passionsprojekt. Filmen är gjord med låg budget, har en relativt stor ensemble och filmteamet ser ut att ha jobbat hårt. Ambitionsnivån ligger tydligt över det mesta vi ser i dagens filmklimat. Därför är det extra tråkigt att konstatera att jag inte gillar vad jag ser, samtidigt misstänker jag att filmen, likt romanen, är en vattendelare.
Att skådespelarnas insatser ligger på en ojämn nivå gör inte så mycket. Likaså har jag inga direkta invändningar mot filmens logik – den lever i sin egna värld där skolans spelregler helt enkelt är accepterade, vilket också bäddar för något av det jag uppskattar mest: filmer som utmanar mig.
Problemet ligger snarare i att filmen, som så hårt jobbar för det, misslyckas med att vare sig provocera eller väcka några större frågor kring könsnormer och sexualitet. År 2022 förväntar åtminstone jag mig ett mer tankeväckande experiment än att måla upp en värld bestående av homosexuella män och där hälften av dem ersätter den stereotypiska kvinnan genom att spela den karikatyriska "bögen". Det hade möjligen känts utmanande för 20 år sedan. Likaså känns Magisterns "förnedringslekar" inte mer kinky än vad man hittar på valfri streamingtjänst.
Filmen präglas också av en påtagligt teatralisk ton. Sett till att jag gillar Bergmans värld har jag i regel ingenting emot detta, men Magisterlekarna känns många gånger som att man råkar snubbla in på en hyfsat begåvad amatörteater för vuxna. Ylva Forner hade helt klart tjänat på att antingen sätta upp sin tolkning av Folkhammars bok som en teaterföreställning, eller gjort det här till en regelrätt spelfilm. Mellantinget vi möts av nu, går inte balansgång som krävs för att det ska fungera.
Magisterlekarna har biopremiär senare i vår.