Maggie (2015)

Ett virus har brytit ut i världen och dess infektion förvandlar människor till zombier. I ett dystert USA befinner vi oss ute på landet med tonåringen Maggie (Abigail Breslin) som är infekterad. Under hennes förvandling har hon pappa Wade (Arnold Schwarzenegger) som stöd.

Henry Hobsons Maggie är en fräsch tappning på zombie-genren som har skiftat fokus från den galna jakt- och överlevnadskampen till ett djupare fokus där accepterandet av själva förvandligen är kampen.

Det är kul att se när filmskapare experimenterar med genrer och tillför dem någonting nytt, men dessvärre misslyckades Hobsons drama med att gripa tag i mig. Alltför stora delar av filmen är montage-sekvenser som snarare känns mer fokuserade på att innehålla snyggt foto än att faktiskt fånga känslan de sträver efter. Maggie känns också smått överdriven med en genomgående sorgstämpel.

Tidigt in i filmen får vi veta att de smittade inte går att rädda. Här handlar det Istället om hur de vill spendera sin sista tid som normala och på vilket sätt de väljer att gå bort. Den oundvikliga sorgen förstärks dessutom av en gråtonad färgmättnad i bilden. Såna gupp på vägen gjorde det svårt för mig att påverkas av filmen och jag kände mig stundtals väldigt oengagerad i berättelsen.

Men en ljusglimt i filmen är skådespelarprestationerna där både Breslin och Schwarzenegger lämnar starka intryck. Det glädjer mig att se en actionhjälte ta ner sig själv på jorden och leverera en subtil men bra dramaprestation. Schwarzenegger, som nu är 67 år gammal, får utrymmet att visa upp sin andra skådespelarsida och jag hoppas verkligen att legendaren låter några av de filmer han har kvar bestå av samma anda som karaktären Wade.

Sämst: Hobson lägger ut alla sina kort på bordet direkt och lämnar inte tillräckligt med utrymme för överraskningar.

Bäst: Att Schwarzenegger är med i filmen lockade mitt intresse och hans prestation är vad jag minns bäst.