Macbeth (2015)

Det råder inbördeskrig i medeltida Skottland. Kung Duncans (David Thewlis) armé leds av general Macbeth (Michael Fassbender), som numera rekryterar pojkar för att fylla de fallna soldaternas plats.

Efter vinsten på ett dimmigt slagfält uppenbarar sig tre häxor för den tappre generalen och hans lojala kamrat Banquo. Häxorna siar att Macbeth först ska bli tegn av Cawdor och sedan kung av Skottland. Därefter tillägger de att Banquos barn kommer att axla tronen och styra riket i generationer.

Mycket snart börjar häxornas profetior gå i uppfyllelse. Kung Duncan avrättar den forne tegnen av Cawdor och Macbeth får hans plats. Macbeths maktlystna hustru (Marion Cotillard) driver på sin make att göra vad som krävs för att säkra hans plats som framtida regent, men när kronan väl är på plats startar ett helvete ingen av dem hade förutsett.

Profetian om Banquos barn plågar den nya kungen som blir allt mer paranoid och galen. Varför ska de styra efter honom och inte hans egna barn? Kommer någon att mörda honom? Inte om han drar svärdet först. Låt huvudena rulla!

Sett till vilken svulstig historia regissör Justin Kurzel har att arbeta med, är resultatet ett riktigt stolpskott. Ingen av den tyngd skådespelarna försöker förmedla får utrymme i det röriga MTV-berättande. Här blandas slowmotion med snabba närbilder, kraftiga färgfilter, snabba böjningar i tempus och teatrala monologer. Rörigt, rörigt, rörigt och fruktansvärt tråkigt.

Att se Macbeth är som att lyssna på en skicklig orkester där alla spelar i olika tonarter. Hur duktiga var och än är låter det ändå surt. Det spelar ingen roll hur hårt klipparen jobbar, detta är ingen Guy Ritchie-film. Det spelar ingen roll hur väl Fassbender agerar, jag köper inte Macbeths klumpigt skildrade förvandling till vansinnig regent.

Macbeth är årets största besvikelse.