Lycklig som Lazzaro (2018)

På familjen De Lunas tobaksfarm är det som att tiden stått stilla. Markisinnan Alfonsina De Luna styr med järnhand och arbetarnas tillvaro är närmast slavlik. Bland dem hittar vi Lazzaro, den snällaste personen du kan tänka dig. Med ett leende på läpparna gör han allt han blir tillsagd. Dessvärre utnyttjas hans oförmåga att säga nej av alla som bor på farmen. En dag får Markisinnans son Tancredi för sig att iscensätta sin egen kidnappning och naturligtvis ställer Lazzaro upp när han blir tillfrågad att hjälpa till. Det kommer snart visa sig att detta lilla upptåg får minst sagt oanade konsekvenser. 

"Lycklig som Lazzaro" börjar som en lågmäld och anspråkslös film. Jag inbillar mig under dess inledning att jag vet exakt vad jag kommer bli serverad, men när filmen är slut konstaterar jag att jag inte kunde haft mer fel. Handlingen är nämligen en av de mest oförutsägbara jag sett på länge, fylld med överraskningar som får mig att tappa hakan gång på gång. 

Det doftar väldigt mycket retro om Lycklig som Lazzaro. Faktum är att det under stora delar av filmen känns precis som att den är inspelad på 70-talet, om inte ännu tidigare. En stor bidragande faktor till detta är det fantastiska fotot som för tankarna till de klassiska scenerna i Gudfadern då Michael Corleone söker sina rötter på Sicilien.

Skådespeleriet håller väldigt hög klass från alla inblandade, men mest av alla utmärker sig Adriano Tardiolo som Lazzaro själv. Det är omöjligt att föreställa sig att han inte sysslat med film tidigare med tanke på hans rolltolkning i den här filmen. Den är enkel och slätstruken vid första anblick, men oerhört mångbottnad och komplex under ytan, vilket även skulle kunna sammanfatta filmen som helhet.

För att läsa om de bästa filmerna 2018, se vår artikel. Vi uppdaterar den med jämna mellanrum så att du alltid ska ha tillgång till de bästa tipsen.