Lucky (2017)

Karaktärsskådespelaren Harry Dean Stanton blev hela 91 år gammal. Han hann medverka i otaliga filmer, många av dem anses idag vara klassiker. Själv minns jag honom starkast från filmer som Alien och Den gröna milen. Hans sista film blev Lucky, en berättelse om en åldrande man som försöker acceptera realiteten med vår existens. Det är naturligtvis omöjligt att inte se parallellen med Stanton själv, det är nog hyfsat säkert att säga att han spelar en version av sig själv.

Lucky lever ett inrutat liv. Han vaknar och gör sina yoga-övningar, dricker kaffe på lokalkaféet, tittar på frågesportsprogram om dagarna och dricker drinkar på den lokala baren om kvällarna. Han är en butter gammal man, men har ändå ett sinne för humor. Han interagerar med de flesta han möter i den lilla amerikanska staden (någonstans i södern är min bästa gissning). Alla verkar tycka om honom, i synnerhet hans kompis Howard, spelad av Stantons riktiga polare David Lynch. Stanton spelade mindre roller i flera av Lynchs produktioner, inklusive den senaste säsongen av Twin Peaks, och deras "bromance" går inte att missa.

Filmen regisseras av en annan Lynch, nämligen John Carroll Lynch, en duktig karaktärsskådis han också. Det är inte otänkbart att Stanton varit en inspirerande figur i hans liv, så projektet måste varit lockande på många plan. Han debuterar bakom regissörsstolen och visst får hans första försök klart godkänt. Han har lyckats få ut det mesta av en minimal och småskalig produktion. Samtidigt får jag känslan att hela filmen är en homage till Harry Dean Stanton själv, det är filmens drivkraft, vad den går ut på. Han förtjänar att få leda en film efter alla årtionden då han lurat i bakgrunden.

Dagarna flyter på, och Lucky utvecklas till en mer och mer spirituell upplevelse, involverandes djur och natur. Howards sköldpadda Roosevelt rymmer och han försöker komma på en förklaring till varför, för att till slut acceptera faktumet att han är borta. Lucky minns sitt livs sorgsnaste ögonblick då han av misstag sköt ihjäl en härmfågel när han var barn. Ron Livingston har några scener i filmen som testamentsadvokaten Bob. Lucky avskyr honom direkt och vill slåss. "Hade det varit fyrtio år sedan hade jag inte gett honom något val" berättar han för en annan barkund. "För fyrtio år sedan var han i blöjor" får han till svar.

Filmen har ett hjärta bakom den till synes dystra framtoningen. Ibland flörtar den dock med sentimentalitet lite för mycket, det blir lite fånigt emellanåt. I sig är Lucky inget utöver det vanliga, men det blir likväl märkligt kraftfullt framåt slutet. Kanske är det vetskapen om Stantons bortgång som gör det. Det bildas en form av spöklik närvaro som är svår att skaka av sig. Lucky är ett värdigt avslut på en lång och imponerande karriär.