Recension: Longlegs (2024) – årets mest hajpade skräckfilm
Är hyllningarna befogade?
Äntligen landar den här tokhyllade skräckisen på svensk mark med Maika Monroe och Nicholas Cage i spetsen. En mördare går fri som på något vis likviderar hela familjer utan att själv närvara. Filmtopps Oskar Gustavsson Klingenstierna har sett filmen som är välgjord, men som inte får honom att sova med lampan tänd.
När filmen hade premiär i USA i mitten av juli fick den finfina vitsord från de internationella kritikerna. Några anser att den är årets läskigaste och enligt vissa årtiondets (!) läskigaste. En annan kritiker tycker att den är den bästa seriemördarskräckfilmen sedan Jonathan Demmes femfaldigt oscarsbelönade film När lammen tystnar (1991).
Förväntningarna är, minst sagt, höga när jag kliver in i salongen med mina förhållandevis långa ben och är spänd inför det jag ska beskåda.
Börjar som klassisk pusseldeckare
Vi möter specialagenten Lee Harker (Maika Monroe) som arbetar för FBI under 1990-talet. Hon är den där typiska brottsutredaren som är tystlåten, egendomlig, öppnar munnen endast när hon blir tilltalad och har en pricksäker magkänsla. Ett antal familjer har blivit mördade av pappan i familjen, som sedan i sin tur själv även blivit mördad. Det märkliga är att mördaren, som går under namnet "Longlegs", inte närvarat vid morden.
Som på klassiskt skräckfilms-manér uppenbarar sig mördaren stegvis.
Tillsammans med sin chef, William J. Carter (Blair Underwood), försöker Lee utreda hur mördaren bär sig åt för att åstadkomma morden och särskilt vem mördaren egentligen är. Klassisk pusseldeckare tar vid där Lee själv blir alltmer indragen i mördarens medvetande och snart utsätts för svåra prövningar där hon tvingas ta tuffa beslut. Det är ingen Zodiac-mördare vi har att göra med, det är en annan variant.
Efter en något ljummen första halva stegras handlingen och tempot. Dessvärre blir själva avslöjandet mot slutet lite för mycket av sorten ”förklara exakt hur det var”-upplägg. Där kunde man med fördel låtit publiken fundera ut själva genom små ledtrådar.
"Ett steg i rätt riktning för Perkins"
Regissören och manusförfattaren Osgood Perkins, son till den för evigt skräckfilmsförknippade Anthony Perkins (Psycho), är ett nytt namn för många. Även för mig som betraktar mig själv som någorlunda välbevandrad inom film- och serievärlden. Filmen är definitivt ett steg i rätt riktning för Perkins som levererar en spännande film och med en Nicolas Cage som man aldrig sett honom innan.
Om Perkins fortsätter på detta vis kommer han kunna ansluta sig till nutida uppburna skräckregissörer som exempelvis Jordan Peele (Get Out, Nope) och Ti West (Pearl, X).
Inte läskig, men välgjord
Är den så läskig som vissa kritiker säger? Nej, det skulle jag inte säga. Den innehåller klassiska skräckfilmselement såsom knarrande golv, någon som knackar på dörren mitt i natten och ett flertal jumpscares. Min puls höjs inte avsevärt och jag biter inte sönder mina naglar. Det här är dock ingen recension som ska gå i besvikelsens tecken för det här är en solid skräckfilm och långt ifrån någon dussinfilm.
Skräckgenren är kanske den svåraste genren att göra i dag när den genomsnittliga cineasten kan de konventionella knepen och vet hur regissörer går till väga för att sätta skräck i ögonen på publiken. "Longlegs" är en välgjord skräckfilm som bygger upp en obehaglig stämning, men som gärna kunde tagit ut svängarna ännu mer och stramas åt på sina håll.
”Longlegs” har biopremiär fredagen den 30 augusti.