Lolas väg mot havet (2020)
Gripande drama.
I "Lolas väg mot havet" följer vi Lola i hennes sorg över sin mammas bortgång och i hennes ilska över att sin pappa inte kan acceptera henne som hon är. Resultatet blir en rörande film som trots att den inte skyr dramatiska scener inte överväldigas av dem.
Lola (Mya Bollaers) är i sena tonåren och bor på ett fosterhem. Hon gör sig mentalt förberedd att möta sin pappa Phillipe (Benoît Magimel) på sin mammas begravning. Phillipe slängde ut Lola två år tidigare på grund av att han inte kunde acceptera att hon är en transkvinna. När Lola väl kommer till kyrkan har ceremonin redan skett. Phillipe kommer med svepskäl att de var tvungna att flytta den och han ändå inte trodde hon skulle dyka upp.
Känslorna svallar över och Lola bryter sig in i föräldrarnas hus och stjäla sin mammas aska. Phillipe söker upp Lola och konfronterar henne, och efter en hel del bråk och utpressning hamnar de i samma bil på väg till mammans barndomshem där hon ville få sin aska spridd.
Lolas väg mot havet har blivit nominerad och vunnit flera priser och det är inte svårt att förstå varför. Berättelsen griper tag i en direkt och släpper inte genom hela filmen. Skådespeleriet är utmärkt, speciellt av Mya Ballaers som här gör sin debut, och även såklart av den rutinerade Benoît Magimel.
Ballaers blev för övrigt den första transpersonen att vinna pris för den mest lovande kvinnliga skådespelerska vid den Belgiska filmtävlingen Magritte. Fotot understryker Lolas skönhet utan att vara objektifierande, och ljussättningen i de mörka scenerna är konst i sig. Formatet är också intressant, istället för ett vanligt wide screen format är bilden mer kvadratisk vilket gör den mer intim i sina närbilder.
Filmen skulle kunna defineras som en road movie där mammans gamla iPod, med kända 80 och 90-tals dängor, får ge soundtrack åt resan. Även om det inte finns övernaturliga drag i filmen, så finns det sätt att följa den döda mammans känslor i dramat som utspelar sig mellan Lola och Phillipe. Hennes aska i urnan och hennes iPod ger henne en röst som i alla fall karaktärerna kan tolka. En sista suck av hennes motstånd till familjens oförmåga att kommunicera.
Lola vet vem hon är och vägrar låta någon ta ifrån henne den självklarheten. Hon vägrar lägga band på sig själv för att tillgodose sin pappa som tror allt Lola gör är bara för att provocera honom. Båda karaktärerna utmanar varandra och ser sig själva som offret. Verkligheten är inte svart och vit och filmen handlar om att bli vuxen och ta ansvar, oavsett vilken ålder man befinner sig i. Som tur var är det aldrig för sent att växa upp.