Ljus i natten (2017)

Herr Wikström har tröttnat på sitt liv och lämnar därför sin alkoholiserade fru och jobb som försäljare för att söka lyckan som restaurangägare. Khaled är också på jakt efter lyckan kan man säga, fast av en helt annan anledning. Han är nämligen krigsflykting från Syrien och är nöjd bara han får ett tryggt leverne. De två förenas när Khaled får jobb på Wikströms nyöppnade restaurang. Deras kamp må vara den samma i grunden, men skiljer sig ändå som natt och dag. Medan Wikström är mest oroad över att få restaurangen att gå runt brottas Khaled med problem som att få uppehållstillstånd samt en syster som försvann under flykten till Finland.

Precis som flera av Kaurismäkis tidigare filmer innehåller Ljus i natten en rejäl dos samhällskritik. Här är den dessutom väldigt aktuell med tanke på flyktingkrisens centrala roll i handlingen. I övrigt känns Kaurismäkis karaktäristiska berättarstil igen från hans övriga verk. En slags förhöjd verklighet med kraftigt nedtonade känsloyttringar från filmens karaktärer. Lite som i Roy Anderssons filmer skulle man kunna säga, fast inte lika extremt. Känslan i filmen är övergripande dyster, på gränsen till nattsvart, men precis som titeln skvallrar om finns där ett ”ljus i natten” i form av en välbehövlig dos humor. Den är precis som allt annat i filmen av den nedtonade sorten och framkallar snarare en skön känsla i kroppen än gapskratt.

LÄS OCKSÅ: Recension av Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (2016)

Även om Ljus i natten är en bra film, kommer jag nog att dra mig för att rekommendera den. För att till fullo uppskatta filmen tror jag nämligen att man åtminstone bör vara någorlunda bekant med Kaurismäkis högst personliga narrativ. Jag, som är invigd i Kaurismäkis filmvärld sedan tidigare, har lärt mig att uppskatta hans stil, men jag kan förstå om den uppfattas som lite väl speciell och framför allt dyster.

Bäst: Den pricksäkra och högst aktuella samhällskritiken.

Sämst: Vissa skådespelarinsatser haltar rätt så rejält.